"Frihandel minskar fattigdomen"

Den ekonomiska liberalismen har misslyckats i Latinamerika, menar Francisco Contreras och Lena Klevenås (Aktuella frågor 26.1), och därför tycker de att det är fel av EU att stärka den trenden genom att sluta ett frihandelsavtal med de centralamerikanska länderna.

Deras bevis för detta misslyckande är att antalet hungrande i Latinamerika har ökat från 55 till 58 miljoner sedan 1969.

De glömmer bekvämt bort att befolkningen har fördubblats sedan dess, vilket innebär att andelen hungrande har halverats. Dessutom är det de länder som har liberaliserat mest som har minskat undernäringen mest, länder som Chile, Peru och Costa Rica.

Det finns skriande ojämlikheter och orättvisor i Latinamerika, men de handlar inte om för mycket liberalism, konstaterade den peruanske författaren Mario Vargas Llosa då jag intervjuade honom vid ett Stockholmsbesök för två år sedan. Problemet är merkantilism och korporatism, där politiker skyddar sina välbärgade vänner i statsbolagen och näringslivet.

Frihandel skulle utsätta dem för konkurrens och sporra en ökad produktivitet som skulle ge fattiga konsumenter billigare varor. Samtidigt skulle mer frihandel från EU:s sida ge Latinamerikas exportörer en chans att diversifiera sin export så att de minskar sitt nästan totala beroende av marknaden i USA.

När jag före jul besökte Lima mötte jag just denna synpunkt från peruanska politiker. De behöver tillgång till fler marknader för att kunna få en bredare export som inte bara består av några få råvaror. Om EU bidrar till detta är det en viktig insats mot fattigdomen i regionen. Problemet är tvärtom att vi erbjuder för lite frihandel.

Contreras och Klevenås liknelse av handel med ett schackparti där den ena vinner och den andra förlorar är missvisande. Poängen med handel är att affärer bara äger rum om båda parter tycker sig tjäna på det.

De framför däremot en klok kritik mot EU:s hemlighetsmakeri och mot subventionerna till jordbruket, vilket gör att centralamerikanska bönder riskerar att behöva konkurrera med EU-budgeten. Men lösningen är naturligtvis att kräva mer insyn i EU-processerna och ett slut för de skandalösa jordbrukssubventionerna.

Contreras och Klevenås menar tvärtom att lösningen är att avbryta förhandlingarna om handelsavtal. Det är helt bakvänt. Det är som om vi i missnöje med hemlighetsmakeri och nationell dragkamp i klimatförhandlingarna skulle kräva ett slut för alla miljöförbättrande åtgärder.

Det antyder att Contreras och Klevenås har andra bevekelsegrunder. Och så är det väl? De presenterar sig utåt i sina roller i Latinamerikagrupperna och frivilligorganisationen Fian, men Contreras är också ledamot av Vänsterpartiets styrelse och Klevenås är Miljöpartikandidat till Europaparlamentet och var en ledande person i globaliseringskritiska Attac.

Är det inte så enkelt att Contreras och Klevenås är emot den ekonomiska liberaliseringen i sig, snarare än processen bakom?

JOHAN NORBERG