"Fiendens fiende är inte alltid en vän"

Min mamma var judinna och flydde från Norge 1942. Mormor och morfar dog i Auschwitz. Mamma och pappa var ateister och jag har inte växt upp med judiska traditioner.

På 60-talet demonstrerade jag mot Israel under 6-dagarskriget och protesterade mot ockupationen av Västbanken. Israel var USA:s förlängda arm i Mellanöstern. Varför skulle palestinierna fördrivas för att Israel upprättats?

Vad är en jude? Jag ställde mamma till svars. Vad är en jude om du inte är troende, det är ju bara rastänkande. Min mamma lyssnade tålmodigt. En definition av jude är den som andra sätter på dig – judestjärnan i passet, armbindeln som judar tvingades bära. Nazisterna hade inga problem med definitionen, det kvittade om du var troende eller inte.

1995 var jag på Rådhuset i Malmö tillsammans med min dotter, i samband med 50-årsminnet av de vita bussarna. I publiken satt gamla kvinnor som liknade min mamma och hennes systrar. Och alla delade vi en historia som hade sin kärna i begreppet jude.

När vi demonstrerade mot Israels 6-dagarskrig fanns det antisemitiska organisationer som delade vår uppfattning. De var gärna med och demonstrerade av naturliga skäl. Men aldrig att vi bildade någon allians med dem eller gick vid deras sida. Man kan inte liera sig med djävulen. Din fiendes fiende är inte alltid din vän.

Den mesta tiden lade jag ner på att kämpa mot USA:s krig i Vietnam. Men bomberna föll inte bara över Vietnam, utan över hela Indokina. I Thailand försvarade Thailands patriotiska front landet och i Laos Neo Lao Haksat.

Och i Kambodja var det De röda khmererna.

Den 30 april 1975 firade vi segern. Att ett litet land kan segra över en imperialistisk krigsmaskin. De goda hade segrat! Och vi som hade valt sida kände oss delaktiga i segern.

Men i Kambodja gick det inte så bra. De röda khmererna var inte goda. Det vet vi idag, när vi sett bilder på dödskallarna från massgravar och sedan tortyrcentret i Phnom Penh blev känt för eftervärlden.

De röda khmererna var övertygade. De hade rätt att döda sitt folk i ett högre syfte. De hade lösningen, de visste bäst.

Det har gått drygt 40 år sedan 6-dagarskriget. PLO försvagades och de religiösa grupperna blev starkare. Hamas satsade på sjukvård och på människors primära behov och vann deras röster.

Nu är det lugnare i Gaza. Bilderna på sönderbombade hus och döda barn fyller inte längre tidningarna. Israels armé har dragit sig tillbaka och Hamas ledare kan krypa upp från skyddsrummen. Vi får se vad som händer nu.

Igår läste jag Hamas program. Om rätten att bekämpa och döda judarna som gömmer sig bakom stenar och träd. Om sionismen som står bakom all världens ondska, om Palestina som en islamisk stat och att lösningen på Palestinafrågan är Jihad. Om fienden som legat bakom de kommunistiska revolutionerna och att friheten aldrig kan uppnås genom fredsavtal.

Hat genomsyrar programmet och övertygelsen om att äga sanningen. Den slutgiltiga lösningen på judefrågan - var har jag hört det förut?

Människor demonstrerar mot Israels krig. Går under Hamas flagga och ropar Leve Hamas och Allah Akbar. För man måste välja sida. Och Hamas är ju folkvalda!

På 60-talet demonstrerade vi inte med fascistorganisationerna, fast de också var mot Israel.

Men vi gjorde många andra märkliga saker. Vi sa att även om Stalin tog död på miljontals människor, så var han till 70 procent god, eftersom Sovjet besegrat nazisterna. Vi blundade länge för folkmordet som pågick i Kambodja, eftersom de röda khmererna kämpat mot USA. Vi sade att man måste se till huvudsaken – vem som är mest ond – och drog därmed slutsatsen att den andra sidan måste vara god. Vi sade att annars väljer man inte sida.

Men att välja sida innebär inte att du måste sälja din själ Det finns många onda krafter idag; inte en god och en ond sida. Fiendens fiende kan också vara din fiende.

Jag kommer aldrig att liera mig med bödlarna igen. Att välja sida är att aldrig ge avkall på kärnan i humanism; att alla människor har lika värde och lika stor rätt att leva.

LENA NYSTRÖM

7 februari 2009