"Antisemitisk blogg Ohlys favorit"

Vid sidan om en till största delen okontroversiell kritik av Israel har Gazakriget också utlöst en våg av antisemitism i Europa. Även i Sverige har en rad attacker mot judar och judiska institutioner ägt rum. Antisemitiska paroller har skanderats vid demonstrationer mot Israel.

Strömningen gör även avtryck i medier och debatt. Den mesta kritiken mot Israels politik är inte antisemitisk, och förs vanligen fram utan att fördomar och hat färgar argumentationen. Men på en del håll vävs allt oftare och på ett alltmer naket sätt antisemitiska uppfattningar in i debatten. Vad som gör saken särskilt oroväckande är att denna typ av budskap möts av tystnad och vad som ser ut som växande acceptans även inom delar av den politiska mittfåran.

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) uppmärksammade 2007 att två organisationer knutna till det socialdemokratiska partiet, Broderskapsrörelsen och ABF i Stockholm, tillsammans med FiB-Kulturfront hade bjudit in den internationellt ökände antisemiten Gilad Atzmon till ett möte i Stockholm. Atzmons judehat är inte subtilt utan öppet och grovt. Det handlar om påståenden om en judisk världskonspiration, om anklagelser om Kristusmord, om beskrivningar av den etablerade forskningen om Nazitysklands folkmord på Europas judar som ”Holocaust-religion” och om stöd för Förintelseförnekare. Sådana påståenden är inte en marginell del av hans budskap, utan själva kärnan. Arrangörerna vidhöll dock att Atzmon endast gav uttryck för ”kritik av Israel”.

SKMA kritiserade i Expressen (22.3 2007) beslutet att bjuda in Atzmon och vädjade till den socialdemokratiska partiledningen att ta avstånd från systerorganisationernas agerande. Tyvärr valde den att tiga.

Vi menar att denna tystnad var och är farlig. Den påminner om hur opinionsbildare teg när Radio Islam inledde sina sändningar i Stockholms närradio 1987. Och den påminner om hur frånvaron av reaktioner då tycks ha lockat intellektuella, akademiker och politiker att långtgående försvara och legitimera Radio Islams judehat genom att framställa det som ”kritik av Israel”.

Sedan många år sprider Radio Islam i stället sitt hat på nätet. Där har Ahmed Rami, Radio Islams grundare, fått sällskap av rader av webbsidor och bloggar som under förevändningen att diskutera Israel, sionismen eller Förintelsen för fram en alltmer oförblommerad antisemitism. En av de mer framträdande i denna genre är bloggen Jinge, som drivs av vänsterpartisten Jan-Inge Flücht. Texterna på bloggen författas av Flücht, gästbloggare och kommentatorer. Tendensen är oavsett författare oavbrutet densamma.

Inte heller i det här fallet handlar det om subtiliteter eller enstaka övertramp. ”Judar” och ”Israel” utgör ett huvudintresse på bloggen och ämnena behandlas regelmässigt utifrån anti­judiska stereotyper och demoniserande bilder. I all oändlighet upprepas budskap som ”Hade Obama inte krälat framför den judiska sionistmaffian AIPAC & Co hade vi aldrig hört talas om honom, USA:s politik styrs direkt från Tel Aviv”, ”Ett tips är att om man vill veta mer om hur världen styrs, kan man alltid lägga till Rothschild, Rockefeller eller Kissinger som ett extra sökord”, ”Sionisterna med förintelseindustrins miljarder dollar har köpt upp allt motstånd inom de viktigaste sektorerna runt om i världen”, ”Talmud uppmuntrar judarna att ta död på kristna”, och så vidare i samma stil.

När Expressen skriver om Knutbyförsamlingen ser Flücht detta som en ”judisk” attack på kristendomen. Med ett ordval som kunde ha hämtats från svensk nazistpress på 1930- och 1940-talen proklameras att ”Familjen Bonnier förlöjligar Jesus”. När Flücht ”analyserar” Mellanösternkonflikten låter det så här: ”Judar och araber har levt sida vid sida under vad som närmast kan kallas evinnerlig tid. Men redan då Muhammed var tre år stod det klart att judarna var ute efter hans liv. Orsaken var tämligen enkel, de insåg att den lilla gossen var profet men han var ättling till Ismael och inte till Isak, en profet som således inte var jude. Sådant omkullkastar den gamla skrönan om ’det utvalda folket’ och givetvis också talet om att Gud gett dem landet.”

En av Flüchts återkommande gästskribenter är en Radio Islam-beundrare som bland annat hävdar att Lewinskyaffären ”var en typisk Mossadfälla gillrad för Clinton”. En annan återkommande gäst är tecknaren Carlos Latuff, som vann andrapriset i den antisemitiska teckningstävlingen i Iran häromåret.

Att innehållet i de ”Israelkritiska” texter som publiceras på bloggen i stor utsträckning färgas av eller öppet förfäktar antijudiska uppfattningar kan ingen med minsta kunskap om eller känslighet för antisemitism undgå att notera.

Varför tar vi upp denna utanför internet lättviktiga men där väl synliga politiska blogg? Skälet är att Vänsterpartiets ledare Lars Ohly i en annonsbilaga till senaste numret av Journalisten (2/2009) meddelat att Jinge är en av hans favoritbloggar. Jinge, säger Ohly, är ”alltid uppdaterad och aktuell”.

Det är skrämmande och synnerligen illavarslande att ledaren för ett riksdagsparti anger en antisemitisk blogg som sin favoritlektyr. Tror Lars Ohly att antisemitiska föreställningar och idéer är detsamma som kritik av Israel? Känner han inte igen vad flertalet inom den politiska vänstern på 1940-talet omedelbart hade identifierat som antisemitiska idéer och språkbruk? Vi hoppas och utgår ifrån att så inte är fallet, och att ouppmärksamhet gjort att dessa inslag har gått Ohly förbi.

Andra, som givit uttryck för stark kritik mot den israeliska politiken, har däremot under en längre tid uppmärksammat attackerna och hoten mot judiska personer och institutioner, liksom den antisemitiska tendensen i den nämnda bloggen och på andra håll. Artiklar har publicerats på internet och i pressen om den alltmer oroväckande utvecklingen. Det är hög tid att också ledande företrädare för demokratiska partier och rörelser bryter sin tystnad. Det är inte pliktskyldiga avståndstaganden och fördömanden som behövs, utan en på kunskaper och demokratisk övertygelse baserad klar och konsekvent hållning mot rasistiska, antisemitiska och islamofoba budskap och handlingar.

JESPER SVARTVIK

ANITA GRADIN

HENRIK BACHNER

STÉPHANE BRUCHFELD

LARS M ANDERSSON

KRISTIAN GERNER

JONATHAN LEMAN