"Kritik av Israel inte antisemitism"

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin startade nyligen en insamling till förmån för barnen i Gaza, upprörd över att politiker från båda sidor försökte prata bort det fasansfulla som pågick under kriget – att vuxna människor med berått mod dödade barn. ”Det är galenskap som passerat en mänsklig och moralisk gräns bortom vilken inget anständigt land kan finnas”, skrev Helin.

I Sydsvenskan behövs inga politiker för att prata bort det fasansfulla. Journalisten Mats Skogkär ikläder sig själv så gärna rollen av förnekare, bortförklarare, förminskare.

När jag säger att över 400 barn har mördats av Israels krigsmaskin, gör jag mig skyldig till en övertolkning anser Skogkär, eftersom jag antyder att man har dödat vartenda barn av vett och vilja ”inte av misstag, inte i stridens hetta, inte genom kalkylerat risktagande, inte genom nonchalans”. Detta är på fullt allvar Skogkärs argument. Stridens hetta, kalkylerat risktagande eller nonchalans är i hans moraliska universum giltiga argument för att döda barn. Men aldrig i mitt.

Skogkär anser att anklagelser om barnamord inte får riktas mot staten Israel eftersom de associerar till antisemitiska skräckbilder av judar som använder barnens blod i religiösa ritualer. Jag är guilty by association och Skogkär uppmanar mig att välja mina ord med omsorg.

Mina associationer går till massakrerna på palestinska flyktingar i Sabra och Shatila i Beirut 1982. Här är några ord som jag valt med en alldeles särskild omsorg:

Det är totalt oacceptabelt att demonstrationer i Malmö möts av ägg, flaskor och stenar, oavsett vad man demonstrerar för eller emot.

På Gazaremsan hittar Amnestys utredare spår av vit fosfor överallt – i skolor, bostadshus, sjukhus och FN-byggnader. De vämjeliga fosforbitarna borrar sig in i köttet och varenda smula måste grävas ut av en kirurg, annars bränner de sig in genom kroppen, hjärnan eller hjärtat kokar, barnet dör.

För mig är det mord varje gång ett barn dödas i krig. Jag kan aldrig acceptera att 412 barn har dödats i kriget på Gazaremsan eller att nästan 40 procent av dem som skadats i kriget är barn. Liksom Jan Helin anser jag att det är en galenskap som passerat all mänsklig och moralisk gräns.

Jag kan aldrig acceptera det helvete på jorden som över 3 000 barn, enligt Rädda Barnen, föddes till under de tre veckor som kriget pågick. Många av dem utan förlossningsvård, utan el, och med tillgång till dricksvatten bara under ett fåtal timmar en gång i veckan. Där redan innan kriget 50 000 barn – lika många som alla spädbarn, förskolebarn och grundskolebarn i Malmö – utstod svält.

Jag kan heller inte acceptera att min kritik mot staten Israels krigsförbrytelser kletas ned med förtäckta anklagelser om antisemitism. Det är lika motbjudande som antisemitismen i sig.

Jag ser mördade barn på TV-nyheterna och brottas med ångesten för att jag gör för lite. Skogkär kan anse att jag är oansvarig. Det förändrar inte att jag, personligen, kommer att använda de möjligheter som är mina att fördöma krigsförbrytelser och tala för fred och för en återgång till de gränser som gällde före 1967.

ILMAR REEPALU