"Ta antisemitismen på allvar, Ohly"

I tidningen Journalisten (nr 2 2009) angav nyligen Lars Ohly partikamraten Jan-Inge Flüchts blogg som en av sina fem favoritbloggar. Det handlar om en nätsida vars innehåll upprepade gånger uppmärksammats i media och av andra bloggare – ett innehåll som regelmässigt glider över från legitim Israelkritik till demonisering och kollektivt skuldbeläggande av judar.

Detta sker såväl i bloggtexter som i de av Flücht hårt kontrollerade kommentarsfälten och valet av illustrationer. Men när Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, i en debattartikel i Sydsvenskan (12.2) uppmanade vänsterpartiledaren att ta avstånd från bloggens sammansmältning av antisemitism och Israelkritik så reagerade under lång tid varken Ohly eller partiet officiellt. Inofficiellt, däremot, beskylldes kommittén för att komma med obestyrkta uppgifter.

Först efter en ledare i Svenska Dagbladet tog Ohly bladet från munnen och lät kort och koncist meddela att ”antisemitismen måste bekämpas var helst den dyker upp” (SvD 25.2). Hur detta ställningstagande går ihop med valet av bloggläsning förblir dock oklart – Flüchts blogg nämndes inte med ett ord. Saken blir inte bättre av den debattartikel i Expressen som följde dagen efter, där Ohly visserligen medgav att det händer att gränsen mot antisemitiska attityder överträds, men där återigen inga namn nämndes och resonemanget snabbt övergick till att handla om ”Israelvänner” som ”relativiserar antisemitismen” (menar Ohly SKMA?). Inte heller i en intervju på tidskriften Expos nätsida förmår Ohly visa att han förstår frågans allvar.

Tydligare var partiets presschef Jenny Lindahl Persson när hon till slut publicerade en artikel i Flamman (26.2) med titeln ”Ta antisemitism på allvar”. Där förklarade hon att hon anser att bloggen är ”problematisk”. Detta är välkommet. Vi vill ta fasta på artikelrubrikens budskap. Lindahl Perssons insikt delas dessvärre långtifrån av alla på vänsterkanten.

Vänsterröster på nätet har ondgjort sig över SKMA och avfärdar deras budskap som en politiserad kritik med syfte att tysta ”kritik av Israel”. Helena Duroj, en vänsterpartistisk profil med särskilt intresse för antirasistiskt arbete, kallar på sin blogg SKMA:s kritik för ”mindre konstruktiv läsning”. Vilken annan organisation som arbetar mot spridandet av fördomar och negativa, stereotypa föreställningar kring en folkgrupp i minoritet blir regelmässigt ifrågasatt på detta sätt?

Vi, som alla identifierar oss som politiskt hemmahörande inom vänstern i bred mening, tycker det är hög tid att man på vänsterfronten lär sig skilja mellan antisemitism och Israelkritik. Det förstnämnda kan till exempel vara om man i stället för konkret och politiskt välgrundad kritik av den israeliska politiken vädrar lösa spekulationer om ”judiskt” eller ”sionistiskt” inflytande i Sverige och världen i övrigt.

För att återge några av ett otal exempel från Flüchts blogg kan nämnas hävdandet att den hotbild mot Lars Vilks som förmedlades av media efter ”rondellhundsaffären” skulle vara orkestrerad av personer med länkar till Mossad, eller att den amerikanska Lewinskyaffären i själva verket var ”en typisk Mossadfälla” (en formulering som nu efter lång tid – eventuellt till följd av Lindahl Perssons påstötningar? – tagits bort, men som fortfarande kan utläsas mellan raderna). Kritik mot Israel kan och måste kunna bedrivas utan att man tillgriper föreställningar om judisk allmakt eller annat antisemitiskt tankegods.

Men naturligtvis är problemet större än Jan-Inge Flücht och hans blogg (som dock inte är vilken blogg som helst utan den vad gäller besöksantal överlägset största vänsterbloggen). Runtom i Europa, och även i Sverige, har antalet antisemitiska hatbrott rakat i höjden med Gazakriget som av allt att döma utlösande faktor. Men de starka motreaktionerna från politiskt håll lyser – åtminstone när det gäller Sverige – fortfarande med sin frånvaro.

Vänstern ser sig traditionellt som den starkaste motkraften till olika typer av rasism och främlingsfientlighet. Nu misslyckas man inte bara med att bjuda antisemitismen motstånd utan härbärgerar den dessutom i sin mitt. Detta är illavarslande och politiskt farligt. Vi skulle önska att man inom vänstern förmådde självkritiskt granska attityder och förhållningssätt inom de egna leden istället för att vända taggarna utåt och vädra politiska konspirationer där det istället finns en omsorg om såväl samhällets i stort som den lilla judiska minoritetens välbefinnande. Ett sådant förhållningssätt vore intellektuellt hederligare och mer ansvarstagande gentemot såväl den judiska minoriteten som kampen mot rasism och främlingsfientlighet.

CHARLOTTE WIBERG

JOHAN LÖNNROTH

PER WIRTÉN

JIMMY SAND

DAVID MUNCK

JONAS NIRFALK

MATTS WIBERG

ELENI SCHMIDT

LARS GUSTAF ANDERSSON

JAN SELLING

ALEX BENGTSSON

VICTOR BERNHARDTZ