"Fred kräver rättvisa"

Internationella brottmålsdomstolens (ICC) beslut att utfärda en arresteringsorder mot Sudans president Omar al-Bashir för misstänkta brott mot mänskligheten har orsakat internationell debatt. En allians bestående av bland andra Kina, Ryssland och Afrikanska unionen gör sitt bästa för att underminera domstolens arbete. ICC sägs bland annat vara ett verktyg för västerländsk kolonialism.

Sedan starten 2002 har ICC drivit ärenden rörande fyra länder. Av dessa har Kongo, Uganda och Centralafrikanska republiken själva bett domstolen att agera. Det tidigare åtalet mot en sudansk minister och en krigsherre var resultatet av ett uppdrag från FN:s säkerhetsråd.

Anklagelsen om nykolonialism motsägs också av att Georgien, Colombia, Palestina och Afghanistan nu befinner sig under åklagarens lupp.

Av arton domare i ICC är fyra afrikaner. Nio kommer från Europa och Kanada och högst fyra kan sägas komma från forna kolonialmakter. Undersökningen mot den sudanesiske presidenten leds av den argentinske åklagaren Luis Moreno-Ocampo. För utredningen om Centralafrikanska republiken ansvarar biträdande åklagaren Fatou Bensouda från Gambia.

De nya domare som svärs in den här veckan kommer från så vitt skilda ställen som Japan, Kenya, Botswana, Belgien och Italien.

Att ordföranden i FN:s generalförsamling, Miguel d’Escoto Brockmann, har sällat sig till dem som kritiserar åtalet mot al-Bashir undergräver FN:s trovärdighet. d’Escoto borde istället lyssna till de afrikanska ledare som tar fasta på människors lidande:

”Rättvisa ligger i offrens intresse och offren är afrikanska”, påpekar Nobelpristagaren Desmond Tutu.

ICC behöver moraliskt och politiskt stöd i jakten på notoriska förbrytare. Samtidigt måste omvärlden protestera mot att Sudan avvisar hjälporganisationer som gör ovärderliga insatser i den konflikt som kal­lats världens största humanitära katastrof.

Historien visar att verklig fred och försoning förutsätter att rättvisa skipas. Under de senaste tio åren har FN byggt upp och gett stöd till domstolar som skall övervaka regelverket mot människorättsbrott och säkerställa att straffrihet inte är ett alternativ. Rättegångarna mot krigsförbrytare i före detta Jugoslavien, Liberia, Kambodja, Sierra Leone och Rwanda visar att rättvisan förr eller senare hinner ifatt brottslingarna.

”Nittonhundratalet fläckades av Förintelsen, dödens fält i Kambodja, folkmordet i Rwanda och massmördandet i Srebrenica, de två senare fallen under FN:s säkerhetsråds och FN:s fredsbevarande styrkors vakthållning. ( ...) Kan vi inte i det nya seklet nu finna vilja och förmåga att göra saker bättre?”

Med dessa ord presenterade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon i januari i år sin rapport Att implementera skyldigheten att skydda.

Svaret från världssamfundet kan och får inte vara annat än ja.

ALEKSANDER GABELIC