"Världen behöver kolkraft"

Ett av de märkligare spektaklen i klimatdebatten på senare tid var när Nasas klimatexpert Jim Hansen tidigare denna månad marscherade hand i hand med Hollywoodskådespelerskan Daryl Hannah utanför kolkraftverket Capitol Power Plant i Washington DC.

Hansen hade sagt sig vara beredd att bli arresterad under vad som kallats världens största protestaktion mot klimatförändringarna. Istället drabbades Washington av den värsta snöstormen på tre år, vilket ledde till att skaran av demonstranter krympte, att inbjudna gäster inte kunde komma fram till demonstrationen, och att försöken att driva en stor, upplyst protestskylt med hjälp av solpaneler misslyckades. Polisen talade om att den inte hade för avsikt att arrestera någon som inte ville, och det visade sig att det inte var någon som ville.

Detta hindrade dock inte arrangörerna från att beskriva evenemanget som en succé. ”Seger: så här stoppas klimatförändringarna”, utropade protestaktionens hemsida. Och faktiskt, talmannen i USA:s representanthus och majoritetsledaren i senaten krävde stopp för användning av kol i Capitolkraftverket (det skedde emellertid redan några dagar före demonstrationen).

Om det vore så enkelt att stoppa den globala uppvärmningen så skulle jag – och alla jag känner – redan vara i full gång med att måla plakat inför nästa protestomgång.

Hansen fördömer kolkraftverk som ”dödsfabriker”, och hans tro att kol är något ondskefullt delas av många. Det är dock uppenbart fel. Om vi skulle sluta använda kol i morgon skulle vi snabbt upptäcka att det är en oundgänglig och livsviktig resurs.

Kolet står för nästan hälften av den här planetens elförsörjning; det håller igång sjukhus och infrastruktur, förser oss med värme och ljus på vintern och livräddande luftkonditionering på sommaren. I Kina och Indien, där kolkraft står för omkring 80 procent av elförsörjningen, har kolet hjälpt till att lyfta hundratals miljoner människor ur fattigdomen.

Det är därför inte så underligt att USA:s energiminister Steven Chu, som för två år sedan beskrev ökningen av koleldade kraftverk som ”min värsta mardröm”, numera istället betecknar kolet som en fantastisk naturtillgång.

Den avgörande frågan är vad som skulle kunna ersätta kolkraften. Att döma av slagorden – ”Nej till kol, nej till gas, nej till kärnkraft”, och ”Biobränslen, aldrig i livet!” – utesluter demonstranterna i Washington de flesta tillgängliga alternativ.

Sol- och vindkraft tycks vara acceptabelt, men båda är mycket mindre tillförlitliga än kol, och mycket dyrare. Bara omkring 0,5 procent av världens energi kommer från dessa förnybara källor. Även under mycket optimistiska antaganden, så beräknar det internationella energiorganet, IEA, att andelen vind- och solkraft bara kommer att öka till omkring 2,8 procent fram till 2030.

Ett skäl är att vi ännu inte vet hur vi skall lagra energin från dessa källor: Vad skall driva din dator och sjukhusets operationssal när vinden inte blåser och solen inte skiner?

Förnybar energi är dessutom fortfarande dyr. Den före detta vicepresidenten i USA Al Gore och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon hävdar att vindkraftsindustrin numera skapar fler jobb i USA än kolkraftsindustrin. Låt oss bortse ifrån att deras siffror är en smula friserade, de innehåller ändå en viktig lärdom. USA får 50 procent av sin el från kolkraft, men bara 0,5 procent från vinden. Om det krävs lika mycket arbetskraft för att producera båda så innebär det att vindkraften är extremt mycket dyrare.

Varje dag konsumeras kol motsvarande 60 miljoner fat olja, och det finns ännu inget grönt alternativ till en överkomlig kostnad. Kolet räcker för sekler framåt. Vi måste acceptera att en stor del av världens billiga koltillgångar kommer att brännas upp – och fokusera på att fånga upp och lagra koldioxiden.

Slutet på de fossila bränslenas epok inträffar den dag då det existerar billiga alternativ, i synnerhet i utvecklingsländerna. Den dagen kommer att komma fortare ifall världens regeringar satsar mycket mer pengar än idag på forskning kring energiteknik med låga koldioxidutsläpp.

Varje nation borde spendera omkring 0,5 procent av sin bruttonationalprodukt på sådan forskning och utveckling. Det skulle kosta 25 miljarder dollar om året, en tiofaldig ökning, och återskapa visionen om en värld som kombinerar låga utsläpp med höga inkomster.

Kolkraften bidrar starkt till den globala uppvärmningen, men ingen politisk teater i världen kan ändra det faktum att kolet också genererar ett välstånd som vi ännu inte kan uppnå med något förnybart alternativ. Att låta sig arresteras med filmstjärnor är måhända ett trevligt tidsfördriv. För att segra över den globala uppvärmningen krävs betydligt mer pragmatism, och en hel del hårt arbete.

BJÖRN LOMBORG