"Varför fler män i skolan?"

Det råder obalans mellan könen i svensk skola. För att råda bot på detta förhållande gav regeringen Högskoleverket i uppdrag att se över rekryteringsfrågan till lärarutbildningen och problemet med att män oftare hoppar av utan att ta examen. Pojkarnas svaga skolprestationer har tidigare lyfts i ett antal rapporter och i flera intervjuer har utbildningsminister Jan Björklund (FP) oroat sig över att grabbgängen utgör ett hot mot skolans arbetsmiljö. Männen skulle då vara en enkel lösning på skolans disciplinära problem.

Ett sådant mansromantiskt förhållningssätt är svårt att förena med det likhetsfeministiska perspektiv som präglat svenskt skolväsende de senaste åren. Den teoretiska utgångspunkten är att olikheter mellan kön är sociala konstruktioner. Blotta tanken på ett manligt annorlundaskap skapar orimliga förväntningar på män som ger sig in i en kvinnodominerad skola eller förskola. De blir stereotyper och förstör därmed skolans uppdrag att motverka traditionella könsroller.

Rapporten Man ska bli lärare (Högskoleverket, 2009), som presenterades i måndags, försöker förena tankemodellen att män och kvinnor är lika med tanken att fler män behövs för att de är män. Följden är att rapportens förslag till åtgärder blir spretiga. Om man inte beskriver varför männen behövs i skolan är det svårt att förstå varför samhället skall lägga resurser på att rekrytera fler män till skolan.

Männen beskrivs i det statistiska materialet till rapporten som fixerade vid status, lön, äldre barn och ämne. I lärarutbildningsutredningen En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109) fördjupas tanken på att män inte är intresserade av omsorg och helst vill undvika möten som skulle kunna kopplas till lokal skolutveckling. Båda texterna generaliserar och sprider fördomar som försvårar ett långsiktigt arbete. Här cementeras bilden av en statisk manlighet och en lika statisk skola, där vissa underliga män möjligtvis kan lockas att arbeta med äldre barn om de får särskilt mycket betalt.

De förslag som skall stödja män som vill arbeta mot yngre barn är vaga och psykologiserande. Fokus ligger på att det kan bli bättre stämning i arbetslaget med olika kön. Det kvinnliga tolkningsföreträdet utmanas inte. Manliga pedagoger reduceras till könsförebilder medan kvinnorna även fortsättningsvis präglar innehållet.

När Delegationen för jämställdhet i förskolan 2006 presenterade sitt betänkande dominerade likhetsfeminism och idéer om könsmaktsordning utredningen. Männens utanförskap betraktades som en oviktig fråga. Något har hänt. I en välskriven del av Högskoleverkets nya rapport diskuteras anledningar till att män hoppar av och det har blivit möjligt att föra en diskussion kring kvinnlig dominans.

Män som söker sig till lärarutbildningen uppfinner strategier för att hantera anpassningsproblem. Några nöjer sig med att vara symboler för en skenbar jämställdhet och åtnjuter en kortsiktig popularitet. Utredningen påpekar att det krävs en kritisk massa för att verklig förändring skall bli möjlig. Strukturerna kring lärarutbildningen och läraryrket är uppbyggda för att bevara dessa skillnader. Det finns inte mycket utrymme för att utmana dem. Denna analys är välkommen.

Idag vill samhället ha allt större kontroll över vad som sker i klassrummet. Det tidigare flexibla läraryrket tappar i status och attraktion. I ett intressant avsnitt kritiserar rapporten från Högskoleverket lärarutbildningsutredningens förslag om avgränsade studiespår och förkortade utbildningar i skarpa ord:

”För att attrahera män till inriktningarna mot förskola har det också visat sig vara viktigt med möjligheter till en bred ingång. Det har också varit viktigt med samband mellan inriktningen mot förskoleklass och övrig lärarutbildning, för möjlighet till rörlighet och flexibilitet. Som den här studien har diskuterat så attraheras inte männen av kortare utbildningar med liten möjlighet till ämnesfördjupning. (...) Bristen på män skulle därför riskera att bli ännu större på den del av lärarutbildningen där bristen redan är som störst.”

Lärarutbildningsutredningen vill återskapa 60-talets skola och det är lätt att se dess fasta stadie­indelningar som kvinnofällor. Om Jan Björklund vill locka fler män till skolan måste han göra upp med både det likhetsfeministiska perspektivet, som förnekar skillnader mellan män och kvinnor, och de mansklichéer som skisseras i Högskoleverkets rapport. Det första steget är att våga föra en öppen diskussion om varför männen behövs i läraryrket och på vilket sätt fler manliga lärare skulle kunna bidra till att förändra den svenska skolan.

MATS OLSSON

RASMUS WENNERGREN

FREDRIK KARLSSON