"FN-konferens hotar mänskliga rättigheter"

Konferensen om rasism, främlingsfientlighet och intolerans, som FN höll i Durban 2001, brukar omtalas som ett rasistmöte. 20 till 24 april i år anordnas en uppföljande konferens i Genève, kallad Durban II.

Förberedande sessioner och deklarationsutkast ledde tidigt till protester från bland andra Kanada, Australien och USA. Den 16 mars utfärdade EU en bojkottvarning. Dagen efter kom ett nytt utkast, ett ryskt initiativ. Vissa vändningar hade strukits och EU intog en försiktigt optimistisk hållning.

I Sverige var det länge tyst. Nyligen kom officiell kritik – mot formuleringar i tidigare utkast som innehållit ”oacceptabla skrivningar om Mellanöstern och Israel”. Så skrev ambassadör Ulla Ström på UD:s hemsida den 5 april.

Men redan de första raderna i det ryska förslaget borde få Sverige att reservera sig. Där bekräftas nämligen deklarationen från 2001, som bland annat innehåller ett ensidigt utpekande av Israel.

Dokumentet från den 17 mars motsäger på flera punkter FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948. Bland de åtgärder som förordas märks informationskontroll och medial självcensur för att motverka spridning av rasism. Frågan är om det som innefattas i och utesluts ur begreppet ”rasism” motiverar en jämkning av tryckfriheten.

Att religioners rättigheter jämställts med männi­skors har framkallat västerländskt motstånd. Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) tycks dock vara överens med Ulla Ström om att förbud mot religionskritik nu strukits:

”Skulle förhandlingarna visa att de leder tillbaka till att den här typen av skrivningar kommer med så skulle jag vilja rekommendera Sverige att hoppa av”, sade integrations- och jämställdhetsministern i en TT-intervju den 7 april.

I det nya utkastets artikel 10 noteras ”med djup oro den negativa stereotyperingen av religion”. Den tidigare formuleringen var ”noterar med oro förekomsten av förtal av religion”. Är skillnaden annat än kosmetisk?

I artikel 11 föreskrivs lagstiftning om hets mot religion – ett försök att införa hädelselagar.

I artikel 10 nämns islamofobi, kristofobi, antisemitism och antiarabism: en blandning av religion och etnicitet. Kristofobi och islamofobi syftar dessutom omväxlande på angrepp på religioner och angrepp på troende.

De mänskliga rättigheterna skyddar redan mot angrepp på troende. Att värna religioner kan strida emot samma rättigheter. Dessa är avsedda att freda enskilda, bland annat mot övergrepp från religioner.

I den deklaration som antogs vid Durbanmötet 2001 understryks barns och kvinnors rätt att ingå i religiösa grupper, men inte deras rätt till utträde.

Det gör den däremot i 1948 års deklaration i artikel 18 om tanke-, samvets- och trosfrihet. Artikel 20 i samma deklaration utvidgar skyddet till att gälla även gentemot icke-religiösa grupperingar: Ingen får tvingas att tillhöra en sammanslutning.

Visavi människans rättigheter är religioner att likställa med världsliga ideologier; varje ideologi kan vändas mot människor. Om en sammanslutning genom indoktrinering eller hot tvingar medlemmar eller utomstående till underkastelse strider det alltså mot de mänskliga rättigheterna, men än så länge inte mot den tolkning av de mänskliga rättigheterna som Durbandokumenten ger uttryck för.

I det ryska deklarationsutkastets artikel 58 anmodas stater att straffa våldshandlingar som begås av nationalistiska grupper. Religiöst betingat våld beivras emellertid inte. Inte heller behandlas religioners förtryck av varandra, eller behovet att skydda dem som bekänner sig till de mindre religionerna.

Paradoxalt nog kan en tillämpning av dokumentet därför bidra till diskriminering även av medlemmar i trossamfund.

Referenser till intolerans mot homo-, bi- och transsexuella personer har effektivt motarbetats och strukits. Däremot uppmärksammas dessa, tillsammans med andra förbisedda grupper, i ett icke antaget nederländskt förslag.

Där klargörs att samvets-, religions- och yttrandefriheterna är beroende av varandra. Om det fick ange tonen skulle Eleanor Roosevelts och hennes medförfattares deklaration från 1948 inte bara bekräftas. Intentionerna skulle föras framåt, in i dagens värld, och skapa mening åt konferensen i Genève.

Nytt ordval till trots är konferensen fortfarande ett brott mot artikel 30 i den förklaring som är så viktig i vår historia och för vårt nuvarande samhälle: ”Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt [ ...] att ägna sig åt en verksamhet [ ...] som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen.”

Man kan invända att FN är kraftlöst. Till bilden hör dock exempel på europeisk lagstiftning om hets mot religiösa grupper. I Storbritannien har lagen visat sig svårtolkad. 1999 skrevs en svensk riksdagsmotion med liknande innehåll.

Den avslogs: Sverige skyddar människor, inte ideologier. Likväl förpliktigas vi, genom ett EU-dokument från 2008, att före slutet av 2010 kriminalisera sådan hets – i bild eller annat material.

Att utifrån Durban II och EU:s direktiv dra gränsen mellan människa och ideologi är mycket svårt. Detta utgör ett hot mot yttrandefriheten och därmed mot övriga mänskliga rättigheter.

ANNA EKSTRÖM