"Hård kamp för pressfrihet i Iran"

Det har i år gått 30 år sedan den iranska revolutionen.

Ofta ger mediernas bild av Iran intryck av att ingenting har hänt på dessa 30 år. Men även om en del av de ursprungliga besluten och skiljelinjerna har överlevt, med smärtsamma konsekvenser för landet och dess befolkning, har det sällan skett på det vis som politiska insider och före detta revolutionärer i exil tänkte sig.

I likhet med det republikanska partiet i USA, där alla nyttjar minnet av partiets hjälte Ronald Reagan för att legitimera sina egna politiska ståndpunkter, svär alla fraktioner inom den iranska eliten trohet till revolutionsledaren ayatolla Khomeiny och hans vision.

I skuggan av Khomeiny pågår dock en ständig maktkamp mellan olika löst sammanhållna grupperingar med motstridiga idéer om Irans framtid. Spelet rör lika mycket revolutionens arv, dess ideologiska kärna, som hur systemets överlevnad skall säkras.

Irans politiska liv begränsas av elitens intresse att behålla republikens maktstruktur. Men det är inte detsamma som en gemensam förståelse av dess islamiska natur.

Trots förtrycket är Iran inte den totalitära diktatur som många menar.

Här finns en repressiv och brutal säkerhetsapparat som utnyttjar författningens kryphål och gummiparagrafer. Samtidigt finns en viss, varierande tolerans för meningsutbyten, som kommer till uttryck i ett medielandskap som fungerar både som slagfält och bondeoffer i den inhemska politiska maktkampen och i relationerna till omvärlden.

I medierna markeras olika politiska positioner samtidigt som gränserna för vad som får debatteras och av vem definieras genom att tidningar stängs och journalister fängslas.

Mohammad Khatamis valseger och första ämbetsperiod som president 1997-2001 var resultatet av ett öppnare medieklimat. De konservativas självskrivna segerkandidat förlorade stort och mediefriheten sågs som en del av förklaringen.

Därför underminerade konservativa krafter pressfriheten och kylde ned debattklimatet för att upprätthålla sitt ideologiska tolkningsföreträde och återta det politiska initiativet. När Mahmoud Ahmadinejad valdes till president efter Khatamis andra ämbetsperiod 2005 var det resultatet av att pressen tuktats.

Arbetsförhållandena för journalister har försämrats rejält sedan slutet av 1990-talet, men liksom det politiska spelet är mycket mer oförutsägbart – och därmed också mer hoppingivande – än vad många utomstående bedömare inser, är press(o)friheten inte helt avhängig censorernas flit och deras politiska herrars behov.

En återgång till ett medialt nolläge skulle kräva en fullständig politisk omvandling – olika politiska fraktioner inom eliten har sina egna tidningar som språkrör. Därtill är det mediala landskapet globalt, ett spel där Iran måste delta.

Därför kontrar Iran amerikanska radio- och TV-sändningar på persiska med en egen TV-kanal på engelska, med gäster och kommentatorer från bland annat USA. Här tillåts en öppnare diskussion än i inhemska persiskspråkiga kanaler.

Det som gör medieklimatet så oberäkneligt är att en indragen publikationslicens eller fängslandet av en journalist inte nödvändigtvis handlar om vad som sagts eller vem som sagt det. Det är en del av spelet om makten i ett politiskt system som är kalibrerat för att skapa en lagom förlamande balans mellan olika grupper inom eliten.

Denna balansakt har bidragit till en växande erfarenhet i konsten att föra politik. I systemets glipor för tidningsredaktioner, intellektuella och politiska bloggare en kamp för att inte tystas.

Även om situationen är deprimerande har mycket skett på 30 år. Det förs en viktig principiell debatt i medierna om landets framtid, om modernitet och religion, och om kvinnors roll i ett samhälle som trots alla motgångar faktiskt växer och mognar.

Omvärldens förhållningssätt behöver bli mer sofistikerat än tafatta försök att stödja rätt kandidat och mer konstruktivt än hot om krig eller nya sanktioner.

Det iranska politiska systemet är för mångfacetterat för att kunna manipuleras utifrån, vilket turerna inför det stundande presidentvalet i juni visar. Samtidigt har Iran alltför stor betydelse för Mellanösterns framtid – exempelvis för situationen i Irak och fredsprocessen Israel–Palestina – för att kunna ignoreras.

Fler kontakter och mer utbyte är effektivare än krav på bojkott och isolering.

ROUZBEH PARSI