"Valet i Iran inger hopp"

Lika stor överraskning varje gång?

Idag står Iran åter inför ett oförutsägbart presidentval – ett hälsotecken som visar att den styrande eliten inte kan förutse och förprogrammera den politiska utvecklingen.

När den förre presidenten Mohammad Khatamis andra ämbetsperiod slutade var många av hans anhängare, i huvudsak unga och kvinnor, desillusionerade. Deras president hade inte tagit strid för sina värderingar utan prioriterat systemets stabilitet.

Många bojkottade valet 2005 för att man menade att presidenten ändå inte har någon institutionell makt av rang och därför inte kan åstadkomma några betydelsefulla förändringar.

Den nuvarande presidenten Mahmoud Ahmadinejad vann på grund av bojkotten. Hans främsta motståndare var Ali Akbar Ha­shemi Rafsanjani, en av den Islamiska republikens grå eminenser, allmänt ansedd som korrupt och utan större ideologiska principer.

Populisten Ahmadinejad lovade social rättvisa, till exempel genom att fler iranier skulle få del av oljeinkomsterna. Som president har han ägnat sig åt att utplåna resterna av Khatamis liberalisering av kulturklimatet och mindre hårdföra utrikespolitik.

Nu mobiliserar reformisterna för full kraft, visa av erfarenheten och med en viss desperation. Vad som började som en rätt slö valkampanj har gått upp i högvarv.

Åter vågar stora delar av befolkningen hoppas på förändringar. Inte nödvändigtvis för att de stödjer reformisternas huvudkandidat Mousavi helhjärtat, utan för att de vill hindra Ahmadinejad från att vinna en andra ämbetsperiod.

Alla motkandidaterna – Hossein Mousavi, Mehdi Karroubi och Mohsen Rezai – har gjort kritiken av Ahmadinejads ekonomiska politik och utrikespolitik till huvudfrågor. Ahmadinejads svar har varit att han har försvarat och förstärkt Irans position ekonomiskt och utrikespolitiskt.

I likhet med vissa västerländska politiker har han också försvarat sig genom att utmåla sina föregångare som roten till landets många problem.

Genom denna svartmålning har han ironiskt nog brutit en rad tabun när han i direktsända TV-debatter beskyllt sina motståndare för att vara bulvaner för det gamla gardet (exempelvis Rafsanjani). Alla dessa revolutionens veteraner utpekas och namnges som ansvariga för korruption och vanskötsel av landet. Inför öppen ridå har Ahmadinejad därigenom ifrågasatt landets styre och indirekt även den högste ledaren, ayatolla Khamenei, som var president på 80-talet.

Ahmadinejads strategi har inte fått önskad effekt. Tvärtom har den iranska väljarkåren och kandidaterna visat sitt missnöje och allt fler väljare söker sig till Mousavi.

Oavsett valutgången har den senaste veckans händelser visat att det finns hopp om den politiska utvecklingen i Iran och att tävlingsmomentet i valen och tävlingsinstinkten hos kandidaterna inte kan tyglas av den styrande oligarkin i den utsträckning som de tänkt sig.

Frustrerande långsamt kan tyckas, men en utveckling i rätt riktning.

ROUZBEH PARSI