"Tvinga kvinnor att mönstra"

Dagens värnpliktssystem är inte längre hållbart. Detta är det första skälet till att försvaret behöver ett annat system för att försörja insatsförbanden med yrkesskickliga och samtränade soldater och sjömän, ett system där grundutbildning och anställning – på hel- eller deltid – är frivilligt men med tjänstgöringsskyldighet att lösa våra uppgifter, alltså skyldighet att genomföra insatser såväl hemma som borta.

Ett andra skäl till att vi vill byta system är att rollen som soldat eller sjöman är så mycket mer komplex och ställer klart högre krav på individen än för bara 10–15 år sedan. Individen måste helt enkelt få bli duktig och skicklig på det hon eller han skall utföra, vilket kräver lång tid av personlig träning och samträning av förbandet.

Med ett pliktsystem blir det ofrånkomligt för korta utbildnings- och träningstider. Förbanden består därför idag i huvudsak av otränad personal som efter 11–12 månaders utbildning inte ges tillräcklig repetionsutbildning i väntan på mobilisering. Våra motståndare kommer alltid att vara bättre rustade än ett sådant system.

Det tredje skälet för ett nytt system är, enligt vår uppfattning, pliktsystemets bristande kostnadseffektivitet. Å ena sidan har vi relativt få förband, vilket medför behov av ett begränsat intag av värnpliktiga. Å andra sidan har vi behov av ett stort årligt intag för att kunna få så många utbildade värnpliktiga som möjligt att frivilligt söka utlandstjänst. Det sistnämnda blir styrande vilket medför en stark genomströmning och omsättningstakt av värnpliktiga i förbanden. I praktiken gör många sin värnplikt för att utgöra ”rekryteringspool” för internationella insatser. Ett system som slösar med resurser – både personella och ekonomiska.

Riksdag och regering har steg för steg sedan mitten på 1990-talet fattat beslut om en förändrad säkerhets- och försvarspolitik. Säkerhetspolitiken har utvecklats från självvalt utanförskap till integration, samverkan och samarbete inom FN, EU och inom Partnerskap för fred med Nato.

Försvarsmaktens uppgifter har i grunden förändrats jämfört med situationen under kalla kriget. Det nya ”insatsförsvaret” skall kunna göra insatser där det behövs här hemma, i närområdet, i Europa och globalt. Försvaret skall ha förmåga att genomföra insatser i hela konfliktskalan – från stöd till humanitära insatser, fredsbevarande operationer till fredsframtvingande insatser hemma såväl som långt borta.

Gränsen mellan nationella och internationella insatser suddas ut. Förbanden, undantaget hemvärnet, skall kunna användas i landet och utanför landet.

De nya uppgifterna för försvaret är den viktigaste anledningen till att Försvarsmakten i december 2007 föreslog införande av en frivillig grundutbildning och övergång till tidsbegränsat anställda och kontrakterade soldater och sjömän. Ett förslag som också framfördes av en enig försvarsberedning i dess rapport i juni 2008.

Nuvarande pliktlagstiftning fungerade utmärkt under kalla kriget för att försörja ett stort och omfattande invasionsförsvar, enbart inriktat mot försvar av det egna territoriet, men löser helt enkelt inte försvarets nya uppgifter.

Debatten går nu het om värnpliktens vara eller icke vara – är vi på rätt väg? En försvårande omständighet i denna fråga är att den lätt blir semantisk. När det gäller begrepp så är det lätt att beskriva ett renodlat värnplikts- eller yrkesförsvar.

Finland kan ses som ett exempel på det första, snart det enda i Europa, och det finns många exempel på det senare. Men hur beskriver man det danska eller tyska försvaret – där värnplikt utgör rekryteringsvägen medan bemanningen består av anställda soldater?

Med pliktsystemet har vi idag en nationell insatsorganisation med mobiliseringsbara värnpliktsförband i låg beredskap för nationellt behov och en ”ad hoc”- lösning med frivilliga soldater och sjömän som bemannar ”utlandsstyrkan” för varje internationell insats.

Vi satsar miljarder på att utbilda förband, byggt på pliktsystemet, som sedan förrådsställs och inte kan utnyttjas i internationella insatser tillsammans med andra länders förband – en av försvarets huvuduppgifter nu och i framtiden.

Även om det finns många utmaningar i en frivillig bemanning av försvaret, så går det inte att fortsätta med nuvarande pliktsystem. Vilka delar av dagens system skall då finnas kvar? Det är bland annat det som Pliktutredningen skall ge svar på.

För Försvarsmakten vore det bra om mönstringsplikten kvarstår, men breddas till att omfatta både kvinnor och män. En allmän mönstringsplikt skulle ge samhället och därmed försvaret en unik möjlighet att komma i kontakt med drygt 100 000 ungdomar i varje årskull för att ge information om vår säkerhets- och försvarspolitik samtidigt som försvaret kan attrahera villiga och lämpliga kvinnor och män till frivillig grundutbildning och fortsatt tidsbegränsad anställning i Försvarsmakten – antingen på heltid eller genom kontrakt på deltid.

JÖRGEN ERICSSON

MICHAEL MOORE