"Bryt dödläget i klimatförhandlingarna"

I morgon, den 9 juli, möts ledarna för världens största ekonomier i L’Aquila i Italien – inom ramen för det pågående G8-mötet – på Major Economies Forum, MEF, för att diskutera vägen mot ett nytt globalt klimatavtal. Om sex månader är det tänkt att en överenskommelse skall nås i Köpenhamn, så MEF-mötet äger onekligen rum vid en avgörande tidpunkt.

När i stort sett samma ledare möttes i april för att diskutera åtgärder mot den ekonomiska krisen lovade de att göra ”vad som krävs”. Samma inställning bör prägla mötet i L’Aquila.

Det finns en god vilja. Den nya USA-administrationen stödjer kraftfulla amerikanska åtgärder. Kina sätter upp ambitiösa mål för att minska sin energiintensitet och gör massiva satsningar på förnybar energi. Indien har lagt fram en egen handlingsplan. Europa har satt som mål att till 2020 minska sina växthusgasutsläpp med 30 procent jämfört med nivån 1990. Japan har offentliggjort förslag till kraftfulla minskningar av koldioxidutsläppen. Över hela världen görs stora åtaganden.

Stora praktiska utmaningar återstår dock. De globala utsläppen måste fram till 2050 minst halveras i förhållande till 1990 års nivå, och minskningen måste börja senast 2020. Eftersom utvecklingsländerna har lägre utsläpp än de utvecklade länderna – och på kort sikt måste få öka sina utsläpp för att bidra till ekonomisk utveckling och minskad fattigdom – har det föreslagits att de utvecklade länderna skall minska sina utsläpp med minst 80 procent fram till 2050, och att viktiga steg mot detta mål måste tas under det kommande decenniet.

Utvecklingsländerna måste emellertid också dra sitt strå till stacken genom att begränsa och så småningom hejda utsläppsökningarna.

För USA skulle åtaganden som dessa innebära att utsläppen minskar till en tiondel av dagens nivå, medan det för Kina skulle innebära en ny lågkoldioxidmodell för ekonomisk utveckling. För samtliga länder innebär det en revolution som kommer att kräva enorma politiska förändringar.

De goda nyheterna är att om vi bara fokuserar på klara, praktiska och nåbara mål så är stora utsläppsminskningar möjliga. En ny rapport från projektet Breaking the Climate Deadlock, ett strategiskt samarbete mellan mitt kontor och den internationella organisationen The Climate Group, visar att stora utsläppsminskningar kan uppnås redan till 2020 om vi fokuserar på nyckelteknologier och tillämpar beprövade åtgärder som bevisligen fungerar, samtidigt som vi redan nu investerar i sådana framtidstekniker som kommer att ta tid att utveckla innan de är mogna att använda.

Ett av de mest intressanta resultaten i rapporten är att hela 70 procent av de utsläppsminskningar som krävs till 2020 kan åstadkommas genom investeringar på bara tre områden: energieffektivisering, minskad avskogning och energikällor med låga koldioxidutsläpp såsom kärnkraft och förnybar energi. Detta kan klaras med sju välbeprövade metoder: standarder för att stimulera förnybar energi (exempelvis fasta tariffer eller kvotplikt), effektivitetskrav inom industrin, byggregler, krav på bränslesnåla fordon, standarder för kolinnehållet i bränslen, standarder för energieffektivitet i apparater och politiska åtgärder för att minska avskogningen.

Alla dessa sju metoder har redan använts med gott resultat i länder runt om i världen, men måste utnyttjas i större skala. Medan utsläppshandel och andra metoder för att sätta pris på koldioxidutsläpp kan skapa incitament för företag att satsa på lösningar som ger minskade utsläpp, åtminstone på kort sikt, så är dessa sju tekniker – tillsammans med direkta statliga åtgärder och investeringar – nödvändiga för att målen skall uppnås.

På längre sikt behövs också tekniker som koldioxidlagring, CCS, utvecklad kärnkraft och nya generationer solenergi – liksom utveckling av tekniker som vi ännu inte känner till. Det viktiga i Köpenhamn är att beslut tas nu om investeringar som kommer att betala sig först längre fram i tiden.

Exempelvis kommer de flesta nya kraftverk i Kina och Indien – vilka behövs för att driva på en industriell utveckling som kommer att lyfta miljoner människor ur fattigdomen – att vara koleldade. Det är fakta. Att utveckla teknik för koldioxidlagring, eller någon annan teknik som kan göra kol till en ren energikälla, är därför helt nödvändigt för att uppnå målen för 2050. Men vi måste investera nu så att CCS, eller någon alternativ teknik, kan börja användas i stor skala redan 2020.

En renässans för kärnkraften kommer att kräva en kraftfull satsning på kvalificerade ingenjörer och vetenskapsmän. Elfordon kommer att kräva anpassningar av infrastrukturen. Smartare elnät kan ge stora utsläppsminskningar, men kräver planering för att förverkligas. Detta kommer att ta tid, men kräver att vi investerar nu. Under tiden kan lågenergilampor och effektivare motorer verka självklara, men vi är ännu långt ifrån att utnyttja dem i den utsträckning som vi skulle kunna.

Vi vet således vad som måste göras och vi har verktygen för att göra det. Ledarna på MEF-mötet har därför möjlighet att vidta de åtgärder som vetenskapssamhället rekommenderar: att begränsa temperaturökningen till två grader Celsius, att se till utsläppsökningen upphör inom de närmaste tio åren, och att till 2050 minst halvera de globala utsläppen jämfört med 1990.

De utvecklade länderna kommer att klara att minska sina egna utsläpp med 80 procent till 2050, och att bidra med finansiellt och tekniskt stöd tilll klimat­anpassning och utsläppsminskningar i utvecklingsländerna. Med ett sådant stöd kommer utvecklingsländerna i sin tur att behöva formulera planer för att kombinera tillväxt med låga koldioxidutsläpp. Genom sådana åtaganden kan ledarna inom MEF, vars länder står för mer än tre fjärdedelar av världens samlade koldioxidutsläpp, lägga en fast grund för framgång i Köpenhamn.

Mellan L’Aquila och Köpenhamn kommer det utan tvekan att bli hårda diskussioner om de kortsiktiga målen. Men även om sådana mål är viktiga så är det avgörande att komma överens om åtgärder som sätter världen på rätt spår mot en lågkoldioxidframtid.

I åratal har vi fokuserat på att övertyga folk om att det krävs en ”vilja” att motverka klimatförändringarna. Men politiska ledare som kämpar med denna utmaning mitt under en ekonomisk kris måste också veta att det finns ”en väg”.

Lyckligtvis existerar en sådan väg – enormt utmanande men icke desto mindre fullt framkomlig.

TONY BLAIR

Copyright: Project Syndicate

Översättning: Magnus Jiborn