Identitet med unken doft

Det pratas mycket om skånsk identitet. När Bron ger möjlighet till enklare kontakter söderut minskar intresset för vad som händer åt andra hållet. Fler vill bli allt friare från nationalstaten Sverige.
Då odlas skånskheten. Regionpolitikerna på den borgerliga sidan med kristdemokraten Rolf Tufvesson och moderaten Carl Sonesson i täten tycker att den skånska identiteten skall vila på den rödgula fanan, på spettkakan och sillen, på en nykomponerad nationalhymn - moderaterna har ju motionerat om det till regionfullmäktige i april - och på det skånska språket som enligt Tufvesson är helt väsensskilt från svenskan.
Med hjälp av myter om hur svenskarna utsatte skåningarna för "etnisk rensning" någon gång för flera hundra år sedan, vill Tufvesson hetsa Skånes befolkning mot övriga Sverige.

Jag är en tillskyndare av regiontanken. Jag tror på tanken att folkvalda i Skåne skall fatta många av de beslut som rör oss som bor i den här landsändan. Det är mer demokratiskt och för det mesta mer effektivt att fatta beslut i en regional folkvald församling. Det är mycket bra att vi arbetar med till exempel infrastruktur, näringslivs- och tillväxtfrågor, kultur, hälso- och sjukvård. Ansvarsområdena kunde till och med bli fler: till exempel regionala miljöfrågor kan i större utsträckning bli något som avgörs i regionen.
Det är bara det, att borgarnas skånska identitet har en unken doft. En doft av utestängande och självgodhet. Det finns redan en nidbild av Skåne som främlingsfientligt och av en äkta skåning som en dryg typ som med fötterna långt nedsjunkna i den skånska myllan tar avstånd från allt främmande. Det är ingen bild jag vill vara med och upprätthålla. Vi måste verka i en annan riktning.
En tiondel av Skånes befolkning kommer från ett annat land. Nästan var femte om man även räknar andra generationens invandrare. Hur många som kommer från andra delar av Sveriges avlånga land finns ingen statistik på, men det är åtskilliga. Vi känner oss inte som tvättäkta skåningar. Ändå är vi en självklar del av det skånska samhället.

Sonessons och Tufvessons resonemang är inte bra för Skåne. Naturligtvis drar statsmaktens företrädare öronen åt sig när de hör att de skånska politikerna inte vill arbeta tillsammans med resten av Sverige. Regionförsöket kanske därför inte utökas och permanentas. Dessutom exkluderar deras resonemang en stor del av befolkningen som inte bryr sig om Nils Holgerssons träskor, Mårten Gås och freden i Roskilde. Vissa är mer känslosamma när det gäller pitepalten, turbanen eller slaget vid Kosovo polje.
Jag tar med glädje del av alla kulturer som finns runt omkring mig i Skåne. Hos invandrarvänner, f d västgötar, ex-stockholmare och hos skåningar. Ofta välkomnas jag att delta i deras aktiviteter, men jag ger inte upp min egen identitet för det. Då stärks jag i min egen identitet, som självständig individ i ett mångkulturellt samhälle.
Att skapa en region som vilar på enhetskultur och en specifik identitet utesluter människor med annan bakgrund. För de flesta måste det vara i stort sett omöjligt att identifiera sig med ett så pass nationalistiskt projekt. Istället för att prata om skåningarna och deras kultur borde vi arbeta för att göra något åt de problem som gör att många inte känner sig hemma här. Segregerat boende, svårigheten att få ett jobb, låg andel människor med utländsk bakgrund i våra politiska församlingar - allt detta är problem som minskar möjligheten för det skånska samhället att vara ett samhälle för alla.

Vi borde arbeta mer för en förståelse för varandra, och en respekt för att vi är olika och inspireras av det bästa från olika kulturer. I Skåne finns människor från över hundra olika länder och regioner. Alla med olika erfarenheter och tankar om hur vi kan förbättra samhället. Om vi tillsammans förmår att ta tillvara detta, har vi förbättrade möjligheter att bli den dynamiska och kreativa region i världen som vi vill vara i framtiden.

LENNART PRYTZ