Den ursprungliga definitionen på jämställdhet är att bägge könen ges samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter, att lagar är könsneutrala och att alla har samma tillgång till utbildning och arbetsmarknad. Vare sig du är man eller kvinna skall du kunna välja att vara fysiker, sjuksköterska eller hemmaförälder.
Statens definition på jämställdhet innebär istället full likriktning mellan könen. Män och kvinnor skall fås att göra liknande yrkesval samt dela exakt lika på föräldraledigheten, och flickor och pojkar skall fås att leka på samma sätt i förskolan.
Detta synsätt går stick i stäv mot den forskning som finns kring medfödda skillnader mellan könen, vilka kan påverka våra livsval. Forskare på universitetet i Cambridge har visat att redan hos en dag gamla spädbarn är flickor mer intresserade av att titta på ett ansikte och pojkar mer intresserade av att titta på en mobiltelefon – detta utan att forskarna i förväg vet barnets kön.
Den statliga synen utgår från att kvinnor och män inte är kapabla att välja själva. Istället ses båda könen som robotar, styrda av sin omgivning och av samhällsstrukturer. Givetvis är det sant att vi påverkas av vår omgivning och de strukturer vi växer upp med, men är det rimligt att anta att den egna viljan inte existerar?
Ifall vi är helt styrda av omgivningens förväntningar och samhällets strukturer, hur lyckas i så fall de genusvetare som regeringen anlitar som experter kritisera den nuvarande samhällsordningen? Vittnar inte detta om deras förmåga att som individer bryta sig ur rådande strukturer? Man kan fråga sig varför de då inte tillskriver andra samma förmåga att kritiskt analysera sin vardag och göra individuella val.
Den tidigare S-regeringen hävdade (Skr2002/03:140) att ”regeringen betraktar manligt och kvinnligt som sociala konstruktioner” och att ”könsordningen följer oss från det vi föds och första gången möter världen, till dagis, till skolan, till arbetslivet och till livets slut.” Slutsatsen blir att skillnader i livsval måste åtgärdas.
Är nuvarande regering inne på samma linje?
Med tanke på att det finns biologiska skillnader mellan könen, samt att alla individer är olika, är det inte särskilt troligt att varje yrkeskategori och varje arbetsplats i hela landet samtidigt kommer att ha en exakt jämn könsfördelning. Således kommer den typ av ”jämställdhetspolitik” som bedrivs idag inte att kunna genomföras utan tvångsåtgärder.
Varje ny statlig jämställdhetsutredning inleds med att man konstaterar att föregående projekt inte gav önskat resultat. Därför är vår uppmaning till politikerna: lägg ner denna ouppnåeliga strävan efter 50/50-fördelning och återgå till en jämställdhetspolitik värd namnet.
PELLE BILLING
TANJA BERGKVIST
CAROLINA GYNNING
PÄR STRÖM
INGRID CARLQVIST
JOHN JOHANSSON
BJÖRN LJUNGBERG
EMMA RYDGREN
MAGNUS FALKMAN
ANDREAS DAHLIN
JOHAN LUNDBERG
77% är glada
1% är likgiltiga