"Liberalismens framtid finns på nätet"

Francis Fukuyama hade i boken Historiens slut och den sista människan både rätt och fel. Han hade rätt i att den historia som inleds då den persiske kejsaren Cyrus den store lanserade föreställningen om mänskliga fri- och rättigheter når sitt slut i och med järnridåns fall 1989.

Den liberala demokratin segrade, de ideologiska medtävlarna är utslagna. Den ekonomiska utveckling och välståndsökning som skett i de tidigare stängda diktaturerna världen över, som ett resultat av demokratisering och marknadsekonomiska reformer, bekräftar iakttagelsen.

Det innebär naturligtvis inte att historien som sådan är slut, eller att den ideologiska diskussionen är över. Detta är en vidöppen dörr som Fukuyamas slarviga kritiker gång på gång har slagit in. I samma ögonblick som en historisk process tar slut sätter sig en ny i rörelse. Svagheten hos Fukuyama ligger istället i hans närsynthet: han ser inte hur ett politiskt system med nödvändighet är kopplat till ett teknologiskt/kulturellt paradigm.

Det ständigt expanderande informationsutbytet människor emellan underminerar gradvis alla former av diktatur. Kina och Iran förändras underifrån, Nordkorea är en bisarr parentes. Det enda hållbara samhället under rådande betingelser är det öppna, demokratiska och multipolära samhället, där medborgarna skyddas av universella fri- och rättigheter, men där de även i enlighet med principen en man, en röst själva tvingas ta ansvar för den politiska processen.

Lägg till detta behovet av en öppen och dynamisk marknadsekonomi för att upprätthålla den faktiska demokratin, och det blir nödvändigt att precisera begreppet demokrati med ordet liberal. Det är denna historia som är fullbordad.

Så vad händer med liberalismen nu? Hur hanterar den sin seger? Hur anpassar den sig till det snabbt framväxande informationssamhället med dess mångdimensionella cybervärld, dess globaliserade ekonomi och fragmenterade kultur?

Vem formulerar informationssamhällets politiska filosofi?

Vi ser två tydliga tendenser. För det första måste liberalismen anpassa sig till informationssamhällets politiska förutsättningar. Det handlar inte bara om konkreta teknologiska frågor, utan framför allt om den teknologiska revolutionens globala konsekvenser.

I det nya internetsamhället blir människor och samhällen mycket mer beroende av varandra: avstånden krymper och kommunikationen människor och samhällen emellan mångdubblas snabbt. Så frågan är hur vi hanterar och förhåller oss till den snabbt växande globaliseringen, transparensen, migrationen och därmed även vårt ömtåliga och ömsesidiga beroende av varandra?

Den nya tidens fördelningspolitik handlar inte längre primärt om hur skattekronor skall flyttas runt inom en svensk kom­mun. Den väsentliga frågan är istället hur luften och vattnet skall hållas rena och fördelas mellan olika regioner, utspridda över ett integrerat jordklot. Hur skyddar vi oss tillsammans mot plötsliga pandemier och finanskriser?

Liberalismen kan inte längre vara nationell, den måste bli både virtuell och kosmopolitisk för att leva upp till informationssamhällets krav på relevans.

Om samhällets centrum har flyttat från industrialismens torg i stadens mitt till informationalismens sociala medier i cybervärlden, måste även liberalismens frihetspatos flytta.

De senaste årens rasande debatt om den personliga integriteten på internet belyser att det här har uppstått ett ideologiskt vakuum. Här måste liberalismen kliva in mellan å ena sidan konservativa ambitioner att till varje pris tämja de nya medierna och begränsa deras framväxt och å andra sidan romantiska, anarkistiska drömmerier om internet som ett fritt medium utan lagar och regler.

Dagens liberala riksdagspartier har fullständigt missat det tåget och har massor av förlorad terräng att ta igen.

Det liberala förhållningssättet till den nya interaktiva världen måste vara att människor alltid skall organiseras runt grundläggande friheter och skyldigheter. Vi har lärt oss från historien att vi inte kan hantera ett samhälle utan fungerande lagar och regler, men också att regelverket måste begränsas hårt för att förbli trovärdigt och på så sätt möjligt att upprätthålla.

Vi vill inte hämma det nya mediets enorma kreativa potential eller inkräkta mer än absolut nödvändigt på den enskilde medborgarens integritet. Det är alltså inget fel på liberalismens traditionella patos, det måste bara synkroniseras med de nya förhållandena.

För det andra kommer liberalismen ofrånkomligen att splittras. Så länge liberalerna ansattes av ideologiska rivaler som socialister, marxister, nationalister och olika religiösa rörelser med politisk udd verkade detta yttre tryck för hård sammanhållning. Men med den liberala demokratins seger förändras det ideologiska landskapet dramatiskt.

De kommande årens ideologiska kamp står därför mellan olika läger inom en liberalism som inom överskådlig tid saknar seriösa utmanare. Kring informationssamhällets tre bärande pelare formar sig tre olika liberalismer, var och en med sin specifika utgångspunkt.

Den första pelaren är Den Enskilda Människan, den figur som under industrialismen kallades Individen men som under informationalismen istället går under beteckningen Dividen (den delbara snarare än den odelbara människan). Den andra pelaren är staten, som alltmer börjar få en transnationell eller till och med global profil (tänk EU, FN, G20 och WTO snarare än den gamla nationalstaten).

Den tredje pelaren är informationssamhällets nya specifika maktfaktor, nämligen de snabbt växande nätverken med cybervärlden som bas.

Två av dessa tre liberalismer har djupa rötter i den existerande liberala rörelsen. Den klassiska liberalismens starka återkomst (under det nyliberala projektet som tog fart i USA på 1970-talet) framhåller Dividens roll som en av informationssamhällets bärande pelare. På motsvarande sätt fokuserar socialliberalismen på statens möjligheter att agera för den liberala demokratins utveckling i informationssamhället.

Den ideologiska nyhet som är specifik för informationssamhället fokuserar istället på nätverkens roll som instrument för det liberala projektet.

Redan på 1990-talet föreslog den amerikanske filosofen Richard Rorty ett nytt politiskt ideal som han kallar den ”ironiske liberalen”. Men vem är den ironiske liberalen om inte just den pragmatiker som kastar sig över de nya teknologierna och ser deras utopiska möjligheter inom ramarna för den liberala kontexten?

Det handlar om en ny typ av liberal med rötterna hos John Dewey och Michel Foucault snarare än Locke och Stuart Mill. Själva är vi varma anhängare av denna pragmatiska liberalism.

Vi tror inte längre på Individens möjligheter. Vi tror inte att legendariska gestalter som Locke och Stuart Mill längre har något viktigt att säga dagens interaktiva nätverkare. Vi tror inte heller att staten kan stå för svaren och visionerna med en aldrig så välmenande socialpolitik i det allt komplexare och snabbföränderliga informationssamhället.

Makten flyttar istället till de snabbväxande och snabbrörliga nätverken, och det är där som liberalismens potential kan förverkligas på allvar.

Låt vara att det handlar om en liberalism som svär i kyrkan och underkänner den klassiska liberala grunden i den heliga Individen. Men om den nya ideologin ser ut som liberalism och talar som liberalism, låt den då få vara en, måhända ironisk, liberalism.

Välkommen till 2000-talets ideologiska debatt. Den är inte postpolitisk, den är postliberal.

ALEXANDER BARD

JAN SÖDERQVIST