"Konservatism är frihetens bästa försvar"

Liberalismen som projekt var hela tiden en tråd i modernismens väv, beroende av epokens fördomar och förhoppningar. Därför brast den också när modernismens löstes upp.

Mitt intryck när jag läser dagens liberala filosofer är att de grovt sett ägnar sig åt två saker. Antingen intresserar man sig för traditionen, vrider på godset, letar sprickorna – ett slags sorgearbete. Eller så strävar man i riktning mot ett omarbetat filosofiskt försvar för friheten, i medvetenhet om de nödvändiga relationerna till tradition, institution, gemenskap och så vidare.

Jag intresserar mig för den senare gruppen. Där finns inte den naiva trosvissheten om historisk riktning mot upplysning och socioekonomisk balans. Snarare undersöks frihetens villkor i form av avgränsade problem, in vivo. Dessa frihetens försvarare har en viktig roll att spela i framväxten av en konservativ hållning till politiken för det tjugoförs­ta seklet, som jag hoppas och tror kommer att bli högeralternativet i kampen mot vänstern. Jag vill föreslå två problemområden för liberalismens arvtagare, men först, för att undvika missförstånd, formulera min konservatism.

Utgångspunkten är att politiken inte kan formuleras med hjälp av ideologier eller politiska teorier. Dessa saknar den förklaringskraft och förutsägelseförmåga som den tekniske ingenjören hämtar från naturvetenskapliga teorier. Därför bör politikern uppfattas som en hantverkare, vars handlingar beror av erfarenheten.

Ur det följer ett knippe påståenden. Bristen på förutsägelsekraft ger påbudet om försiktig, tröghet, i politiska processer. Politiska åtgärder kommer att handla om problem för handen, inte visioner av en destination bortom horisonten.

Politikern uppfattas inte som en person med särskilda insikter, utan som en i mängden, utsedd att sköta det gemensamma goda. Därmed bör makten placeras så nära människors vardag som möjligt.

Utan ideologiskt klister reduceras partierna till mer eller mindre tillfälliga sammanslutningar som formas kring vissa frågor eller åtgärder; personvalet uppgraderas.

Politikens essentiella inkompetens innebär att ansvaret för välfärden placeras hos medborgarna. I praktiken innebär det att sociala gemenskaper av olika slag prioriteras: familjer, församlingar, kvinnohus, scouter, företag, idrottsföreningar, grannföreningar, samlingspunkter, hem och skolaföreningen, och så vidare.

Allt i konservatismen pekar egentligen mot denna sista observation: att gemenskaper sammanhållna av värderingar, normer och estetik utgör samhällets primära byggstenar. Däri ligger också konservatismens utmaning. Liksom socialismens baksida är ofriheten och liberalismens var värdeupplösningen, består konservatismens mörka sida i risken för intolerans. Hur skapar man starka gemenskaper utan att stänga ute?

Fram till 1900-talet var problemet litet – nästan alla gemenskaper var nästan homogena. Under förra seklet förändrades bilden. Nu är det uppenbart att det knappast finns några relevanta, mellanliggande institutioner som är entydiga. Tolerans inför det som bryter av eller den som väljer att stå utanför måste inkorporeras i en konservativ samhällssyn som ett av dess grundvärden. Vad innebär det? Hur ska det gå till? Frågorna utgör den första begreppsliga och praktiska utmaningen för liberalismens arvtagare.

Vidare, i och med att liberalismens moderna försvar för friheten fallit, träder enligt en konservativ samhällssyn de mellanliggande institutionerna in som ett frihetens bålverk.

Anfallet kommer från två riktningar, uppifrån och nerifrån. Statens mekanismer gör att den hela tiden tenderar att växa till priset av medborgarnas frihet. Individer utan meningsfullt medlemskap i gemenskaper blir lätta offer för rotlösa gäng- och sektbildningar som hålls samman blott av impulser och själviskhet. I ena fallet hård, statlig styrning, i andra fallet upplösning.

Mellan dessa båda frihetsätande storheter – staten och de tillfälliga kotterierna – befinner sig familjer, föreningar, företag och församlingar. Frihetens paradox består då i att det är genom att frivilligt uppgå i sammanhang som begränsar den personliga friheten som den personliga friheten garanteras. Annorlunda uttryckt, gemenskapernas prioritet utgör en frihetsförsäkring, frihetens prioritet leder till frihetens förflackning. Historiskt har många liberala filosofer förstått och diskuterat den dynamiken, men det tycks som om de blev färre mot slutet. Liberalismens arvtagare bör föra vidare diskussionen, däri består den and­ra uppgiften.

Liberalismen vilar i modernismens familjegrav vid sidan om positivismen, socialismen och alla deras släktingar. Men de motiv som födde liberalismen och höll den vid liv har inte blivit mindre viktiga. Samtiden innehåller nya och gamla hot mot friheten. Behovet av en filosofisk grund att stå på för att inte tappa balansen i kraftmätningen med ofrihetens krafter är troligen större än på decennier.

Det akuta problemet i Sverige är att de liberaler som märks i debatten. Liberala populister (oxymoron för ett halvt sekel sedan, nästan en tautologi i dag) pekar på en djup formulering i någon bok, daskar näven i bordet och kräver avskaffandet av en tariff. Man handplockar bekräftelser, upprörs av invändningar, raljerar över meningsmotståndare.

Ett skäl kanske är att man inte förstår den problematiska relationen mellan politisk filosofi och politik. Resultatet blir ett mischmasch av bloggdjupsinnigheter, putslustigheter och politiska rekommendationer.

Politisk filosofi mejslar och värderar begrepp som ligger till grund för social samvaro, av vilken politiken är en delmängd. Den vägleder oss i frågor om rätt och fel i dessa sammanhang. Vardagspolitikens uttalanden, däremot, handlar om sant och falskt. Att frihet är det bästa ting har inget att göra med påståendet att sänkt skatt ökar tillväxten, en förvirring som dominerar den populistiska liberalismen.

Att hjälpa oss förstå relationen mellan frihet och mellanliggande institutioner och hur tolerans kan garanteras inom ramen för en konservativ syn på samhället är framtiden för liberalismens arvtagare, det är deras uppgift och ansvar. Vi är på väg in i en epok då liberalismens grundläggande motiv kommer att vara viktigare än på länge. Då krävs mer liberal filosofi, mindre liberal demagogi.

Roland Poirier Martinsson

Tidigare i serien:

18.7 Alexander Bard och Jan Söderqvist