"Vapenexporten utarmar förtroendet"

När det i måndags avslöjades att svenska vapen – Bofors pansarskott AT4 – via Venezuela hamnat hos colombians­ka Farcgerillan, ökänd för knarkhandel och kidnappningar, utlöstes en djup politisk kris i Latinamerikas oroligaste hörn. Kanske slutar det i krig, kanske inte.

Denna gång.

Oavsett utgång visar skandalen vilka nyckfullt explosiva miljöer den svenska vapenexporten penetrerar. Under 2000-talet har Sverige enligt Svenska Freds sänt krigsmateriel för 474 miljoner kronor till Venezuela, vars gränser till krigets Colombia är porösa. Förra året gav Inspektionen för strategiska produkter (ISP) skandalöst nog Saab grönt ljus att inleda förhandlingar med Colombia, just nu uppmärksammat efter en våg av utomrättsliga avrättningar, om försäljning av svenska radarsystemet Erieye.

Att förstå den obehagliga militära dynamiken i högerstyrda Colombia och dess revolutionära grannar Venezuela och Ecuador är inte lätt, men situationen kan beskrivas som en rad sociala konflikter där efterfrågan på militära lösningar i dag har blivit mycket större än på politiska.

Enligt den colombianska regeringen destabiliserar Venezuela och Ecuador sin granne genom att ge stöd åt Farc i hopp om att en revolution skall göra även Colombia – Sydamerikas enda högerstyrda land – socialistiskt. Enligt de venezuelanska och ecuadorianska regeringarna gör Colombia hela regionen osäker genom att upplåta sitt territorium åt USA:s militärstrategiska behov av att stävja den revolutionära utvecklingen i Latinamerika, framför allt oljestaten Venezuelas ökande inflytande över fattiga länder som Honduras och Bolivia. Anklagelserna om att Chávez skulle stödja Farcs terrorister – för vilka de svenska vapnen lades fram som bevis – avfärdas av Venezuela som en oansvarig mediekampanj för att bygga upp en hotbild som på sikt skall motivera ett nordamerikansk störtande av Chávez regering, enligt mönster från invasionen av Irak och Husseins icke-existerande massförstörelsevapen.

Det mesta i ovanstående är politisk paranoia eller lögn, men sant är att USA har kastats ut från militärbasen Manta i Ecuador och nu planerar en ny på colombianskt territorium. Sorterar man lite bland alla dessa brösttoner återstår förutom Chávez uppenbara krigslystnad tre smittande problem som är djupare än andra i regionen: drogproduktion, Farc och paramilitarism – allt, än så länge, samlat inom Colombias gränser.

Kittet i denna säkerhetspolitiska härd är ”the war on drugs” – kriget mot drogerna. Så länge USA och EU fortsätter att efterfråga 1 000 ton kokain om året och de colombianska orättvisorna inte åtgärdas kommer Farc att finnas kvar – gerillan lever på att beskatta och skydda kokaodlare. Under 2000-talet har USA givit den colombianska högerregeringen fem miljarder i militärt stöd för narkotikabekämpning, men ändå produceras mer kokain i dag än för tio år sedan. Fiaskot har dolts av den colombianska regeringens lansering av en militärstrategisk myt: att det amerikanska stödet inte varit bortkastat för det har i alla fall lett till att gerillan snart är besegrad. När även detta visade sig falskt – en rapport avslöjade nyligen att Farc fortfarande har 11 000 krigare spridda i 64 fronter över hela landet – blev behovet att bättra på statens siffror akut, och den ur människorättsperspektiv allra värsta politiska praktiken fick förnyat liv: paramilitarism.

Unga militärer som lämnar in döda gerillakrigare ersätts av den colombianska staten med pengar eller generösa ledigheter, en politik som nu lett till den värsta skandalen i landet på decennier. Paramilitära grupper – organiserade yrkesmördare i samarbete med militär – har helt enkelt mördat mängder av civila fattigpojkar, klätt liken i gerillauniform, sålt kropparna till vanliga soldater som i sin tur lämnat in dem som troféer till sina överordnade. Och fått betalt. Allt medan regeringens statistik om framgångar i antigerillakriget skjutit i höjden.

Trots de återkommande skandalerna, som visar hur den paramilitära verksamheten och knarkhandeln integrerats med staten, lever colombianska regeringen kvar i villfarelsen att gerillan och knarkmaffiorna bara kan besegras militärt. Och det är denna besatthet av militära lösningar som är regionens enda sanna destabilisator. Under 2000-talet har Chávez svarat på USA:s fem miljarder dollar i stöd till colombiansk militär genom att köpa vapen för liknande summor av Ryssland, eftersom han ser Colombia som USA:s privata avskjutningsramp i ett kommande krig mot Venezuela.

Det pinsamma för Sverige, ISP, Saab och Bofors är att man inte begriper den här miljön. Förhandlingarna om Erieye sker med en stat vars utomrättsliga avrättningar nyligen kallades ”systematiska” i en FN-utredning, och vapenflödena mellan Colombia och Venezuela kontrolleras – som skandalen med AT4:orna visar – av illegala grupper.

Sveriges försök att via ambitiösa regelverk försäkra sig om att vapenleveranser inte skall hamna hos terrorister är godhjärtat men, som historien visar, naivt. Men den värsta konsekvensen av svensk vapenexport är dess underminering av Sverige som trovärdig fredsaktör. Colombia behöver en långsiktig politisk, inte militär, lösning. Sverige kan spela en viktig roll i ett sådant hållbart fredsbyggande – förutsatt att man aldrig kan uppfattas som part i konflikten. I Colombias paranoida höger har Sverige som stat länge betraktats som förtäckt sympatisör med Farc, och AT4:orna fungerar nu som utmärkt bevis för denna skruvade tes, precis som en framtida leverans av Erieye av den colombianska oppositionen kommer att betraktas som stöd till en korrumperad militär som systematiskt avrättar och olagligt avlyssnar sina medborgare.

Svensk vapenexport håller just nu – än en gång – på att bränna upp det under årtionden mödosamt ihopsamlade förtroendekapital Sverige måste ha för att kunna agera som trovärdig fredsmäklare i världens längsta ännu pågående väpnade konflikt.

Det är tragiskt att se. Mycket.

MAGNUS LINTON