"Staten bör betala vaccinet"

Frågan om hur den stundande massvaccineringen av svenska folket skall finansieras väcktes för ett par veckor sedan. Regeringen deklarerade via folkhälsoministerns pressekreterare att staten inte ämnar bidra till att täcka kostnaderna för vaccinationsinsatsen, kostnader som uppskattats till 2-3 miljarder kronor. Bland annat hänvisade man till att staten bekostat det optionsavtal som förhoppningsvis kommer att säkerställa tidiga och pålitliga leveranser av vaccin till Sverige.

Frågan om vem som skall finansiera massvaccineringen kan te sig liten mot bakgrund av både det hot som den nya influensan förefaller utgöra och den ekonomiska turbulens som det gångna året har bjudit på. Det är ändå svårt att se logiken i hållningen till vaccinationskostnaderna; denna hållning illustrerar också en mer allmän ovilja från regeringens sida att fullt ut beakta den belägenhet som kommuner, landsting och regioner hamnar i när de konfronteras med den ekonomiska nedgången.

När det gäller de aktuella utmaningarna i samband med den nya influensan så kan man konstatera att kostnaderna för massvaccinationen visserligen är måttliga i relation till kostnaderna för sjukvården i stort, men att åtminstone tre skäl talar för statliga bidrag:

landstingens och regionernas trängda ekonomiska situation, att man skulle undvika ett tids- och resurskrävande spel kring det ekonomiska ansvaret, vilket Åke Örtqvist påpekat på DN Debatt den 21 juli, att staten är mycket bättre lämpad än sjukvårdshuvudmännen att agera försäkringsgivare i samband med denna typ av oförutsedda kostnader.

Det sistnämnda argumentet gäller oavsett kostnaderna för optionsavtalet.

Mer principiellt måste den kommunala sektorns aktuella situation ses mot bakgrund av den arbetsfördelning som innebär att staten har möjlighet att använda överskott och underskott i sin budget som ekonomisk-politiskt instrument, medan kommuner, landsting och regioner är underordnade ett balanskrav som i princip förbjuder underskott.

Balanskravet innebär att man idag måste möta ett vikande skatteunderlag med nedskärningar eller skattehöjningar. Staten har i denna rollfördelning emellertid möjlighet att kompensera ett vikande skatteunderlag genom att höja statsbidragen till kommuner, landsting och regioner. Denna möjlighet har under våren utnyttjats av den svenska regeringen, liksom av den federala regeringen i USA, men det finns skäl att anse att de svenska insatserna varit otillräckliga, en uppfattning som uttryckts av bland andra Finanspolitiska rådet i sin rapport för 2009.

Ett viktigt argument för att använda bidrag till kommuner, landsting och regioner som konjunkturpolitiskt instrument är att det på ett ganska direkt sätt undviker uppsägningar inom offentlig sektor. Många andra former av stimulanser – både skattesänkningar och offentliga investeringar – har mer indirekta och sannolikt svagare effekter på sysselsättningen.

Det torde också vara ett självklart ekonomisk-politiskt mål att den offentliga sektorn som helhet skall motverka, snarare än förstärka, en konjunkturnedgång. I och med (den välmotiverade) existensen av balanskravet förutsätter detta emellertid statliga insatser; den senaste tidens sparprogram i kommuner, landsting och regioner pekar på att det kräver mer kraftfulla statliga insatser än de som gjorts hittills.

Sammanfattningsvis gäller diskussionen om statens ansvar för finansieringen av massvaccineringen mot den nya influensan inte några stora summor i sammanhanget, men det finns både principiella och praktiska argument för att staten bör ta det ekonomiska huvudansvaret.

Det finns också starka skäl för att man bör höja statsbidragen till kommuner, landsting och regioner mer än som hittills aviserats.

FREDRIK ANDERSSON