"Skamlig populism, Sahlin"

Mona Sahlin (S) åkte till palestinska Fatahrörelsens kongress och rådde dem att byta ut gubbväldet mot kvinnor och yngre förmågor. Det är som att tala om för Israels premiärminister Netanyahu att problemen med utrikesminister Lieberman är att han är karl och för gammal för att vara häftig.

Fatah avhandlade sakfrågor av stor vikt för palestiniernas, israelernas och deras omvärlds framtid. En sådan är inställningen till terroroperationer. Under invigningen välkomnade den palestinska myndighetens förre premiärminister Abu Ala en terrorist som ”hjälte”, och hyllade dennes uppdragsgivare Dalal Mughrabi. ”Alla systrar här är Dalals systrar”, sade Abu Ala med referens till kvinnan som ledde en terrorattack där 35 civila mördades.

Att Sahlin varken känts vid detta eller de andra tillfällen när så kallat väpnat motstånd berömdes är märkligt. Det bör inte ha kommit som en överraskning för henne att Fatah i helgen godkände martyrbrigaden al-Aqsa som sin officiella väpnade styrka och förband sig att offra människor för Jerusalem.

Territoriella krav är centrala inför fredsförhandlingar. Förra året klargjorde parlamentsledamoten Abu Bakr att målet var Israels förstörelse, men att man tills vidare skulle hävda 1967 års gränser. Politiken kan ju ha ändrats sedan dess. En kvinnlig Fatahmedlem uttalade dock den 10 juli att ”fred är ett medel. Målet är Palestina.” Den 7 maj var den palestinske ambassadören i Libanon tydligare: Tvåstatslösningen kommer att leda till Israels kollaps och först därefter går det att göra framsteg.

Varför skulle Israel kollapsa? På grund av fredsvillkor som Tariq Tirawi, terrormisstänkt och nu invald i Fatahs centralkommitté, definierade den 23 juli: rätten till återvändande och rätten till Jerusalem som enligt honom kräver tusentals martyrer. Att man menar hela staden, inte enbart den östra delen, bekräftades på lördagen av kongressen. Israels administrativa centrum beskrevs som ”Palestinas, arabvärldens, och den islamiska och den kristna världens eviga huvudstad”.

Sahlin måste ha känt till detta, liksom hon visste att rätten till återvändande, som kongressen håller fast vid, innebär att de palestinier som flydde kring 1948 eller snarare deras barn och barnbarn får flytta till Israel. Om det inte vore för realismen hos personer som den libanesiske Fatahledaren al-Einein, skulle hoppet om förhandlingsvilja kunna slockna: ”Finns det någon möjlighet för Israel att låta 7 miljoner flyktingar återvända [ ...] och låta Knesset falla i det palestinska folkets händer?” undrade han den 11 juli.

Även i Sahlins tal fanns ett sakbudskap: Det är skamligt av Israel att vräka palestinier, predikade hon för de redan frälsta. Ja, det är skamligt att frånta männi­skor deras hem. Det är också skamligt att inte vilja avstå snabba populismpoäng för att investera i en hållbar lösning på ett svårt individuellt och globalt problem.

Meningslös identitetspolitik och aggressionshets ingår inte i någon uppriktig strävan efter ett Palestina sida vid sida med Israel. I sammanhang där ”fred” ibland betyder förberedelse för utplåning kan sådan vårdslöshet kosta liv.

ANNA EKSTRÖM