"Fisken het EU-fråga"

EU:s fiskeripolitik är ett misslyckande. Det har EU-kommissionen konstaterat, den svenska regeringen likaså och europeiska fiskeorganisationer håller med. Så sent som i juli publicerades en artikel i tidskriften Science som visar att EU ligger i världsbotten när det gäller havs- och fiskeförvaltning.

År 2012 skall EU:s gemensamma fiskeripolitik göras om, vilket är hoppfullt, men vägen dit är lång och osäker. Om Lissabonfördraget går igenom kommer makten över fiskeripolitiken inte bara att ligga hos ministerrådet och EU-kommissionen utan också hos Europaparlamentet. I klarspråk: alla lagförslag från kommissionen måste antas av såväl ministerråd som parlament.

Det låter bra, men i praktiken är det långt ifrån säkert att denna reform kommer att leda till en mer miljöinriktad fiskeripolitik. Tillsättningen av ledamöter i fiskeriutskottet gav en fingervisning om problemet: bara en handfull anmälde sitt intresse och den franske ultranationalisten Jean-Marie Le Pen behövde inte precis slåss för att få sin plats.

Mitt intryck efter de första mötena är att det kommer att stå en strid i utskottet mellan de ledamöter som vill värna om sina yrkesfiskare i respektive länder, och några få gröna som ser havet och fisken som en livsviktig miljöfråga. Dragkampen blir om de ledamöter som ännu inte bildat sig en uppfattning på grund av bristande kunskaper – och naturligtvis om de övriga drygt 700 parlamentarikerna. Det är ju de som till sist fattar besluten.

De folkvalda i såväl ministerråd som i parlament tenderar att vara känsliga för opinionstryck, och i de flesta länder i Europa diskuteras inte alls fiskefrågan på samma sätt som i Sverige – därav ointresset för att sitta i utskottet. Därför har alla goda krafter – Greenpeace, forskare, yrkesfiskare, Europaparlamentariker och inte minst den svenska regeringen – ett mycket stort ansvar de kommande två åren. Med alla till buds stående medel måste vi föra upp debatten i europeiska sammanhang, vara kreativa, orädda, utarbeta de goda förslagen och föra upp frågan om fiske på den viktighetsnivå den förtjänar.

I dagarna har Greenpeace dragit sitt strå till stacken genom att på ett intelligent sätt peka på en av de mer skriande absurditeterna i EU-politiken. EU, som å ena sidan ålagt medlemsstaterna att inrätta så kallade Natura 2000-områden till havs, omöjliggör å andra sidan för medlemsstaterna att vidta de åtgärder som behövs för att säkra bevarandestatus för de miljöer som man är skyldig att skydda.

Länsstyrelsen i Halland har konstaterat att bottentrålning är ett av de främsta hoten mot de marina miljöerna – men också att man på grund av EU:s fiskeripolitik inget kan göra åt saken. När Greenpeace placerar ut trålhinder på Natura 2000-områdena i Kattegatt begår man inget lagbrott, lika lite som bottentrålarna gör det.

Jag är glad att Greenpeaces aktion lett till att man i Sverige liksom i Danmark börjat debattera den absurda bristen på samordning mellan fiskeri- och miljöpolitik. Praxisen att fiskerilagstiftning skall ha överhöghet gentemot miljö- och artskyddslagstiftning måste granskas! Liksom bristen på koherens när det gäller EU:s fiskeriavtal med tredje land och biståndspolitiken.

Båda dessa frågor: solidaritet med fattiga länder, och vikten av levande hav som skall tåla klimatpåfrestningar och andra miljöhot borde vara tillräckligt brännbara för att göra fiskeriutskottet till ett av parlamentets hetaste under den kommande mandatperioden.

ISABELLA LÖVIN