"Bättre stöd behövs för veteransoldater"

Hösten 2007 träffade jag en svensk officer och småbarnsfar i Afghanistan. Han berättade att när han tjänstgjorde på Balkan under 90-talet kände han ett folkligt stöd: ”Stod jag i bankomatkön hemma på permission var det alltid någon som dunkade mig i ryggen och tackade för min insats. När jag idag åker till Afghanistan verkar dagispersonalen överväga en anmälan till det sociala.”

Sverige firar denna sommar tvåhundra år av fred. Vi slapp undan både första och andra världskrigets fasor. I mindre lyckligt lottade länder är stödet för soldaterna brett och starkt. På kontinenten finns det nästan i varje land departement och ministrar ansvariga för omhändertagandet av veteransoldater. På särskilda veterandagar hålls parader och förtjänta soldater dekoreras av landets högsta ledning. I många fall byggs särskilda sjukhus och vårdhem för skadade soldater.

I Sverige är situationen en helt annan. Kungen och regeringen delar ibland ut medaljer till generaler, men nästan aldrig till de soldater som vågar sina liv i Kosovo, Afghanistan eller utanför Somalia. Det har ansetts vara Försvarsmaktens interna angelägenhet, inte det officiella Sveriges. Och att bygga särskilda sjukhus för veteransoldater skulle naturligtvis aldrig komma på fråga.

Att tjänstgöra som soldat i Afghanistan är kanske det allra farligaste och mest betungande uppdrag en svensk statstjänsteman kan få. Riskerna och umbärandet medför ett särskilt, moraliskt ansvar för hela vårt land. Ett ansvar som ställer krav på fullgott omhändertagande både av soldaten och hans anhöriga före, under och efter insatsen.

Den senaste tidens utveckling i Afghanistan bekräftar att det bara är en tidsfråga innan också vi drabbas av nya förluster. När det sker kommer svåra frågor att ställas: Vad görs för att hjälpa och stödja anhöriga? Hade soldaterna fått rätt utrustning och utbildning? Dröjde det för länge innan man nådde sjukhuset?

Att på FN:s uppdrag verka för fred och säkerhet i fjärran länder kommer aldrig att vara riskfritt. Men det hindrar inte att ansvariga politiker måste göra allt som rimligen kan göras för att svenska män och kvinnor skall återvända oskadda till kropp och själ. Misslyckas vi med detta kommer förtroendet för det fredsfrämjande arbetet och soldaternas vilja till deltagande att upphöra. Ett fungerande omhändertagande blir helt enkelt ett lackmustest på den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Överläkaren Per-Olof Michel, tidigare försvarsöverpsykiater, hävdar att 20-40 procent av de soldater som deltagit i högintensiva konflikter utvecklar någon form av psykiska problem. När svenska soldater återvände från Kongo på 60-talet var posttraumatisk stress ett närmast okänt begrepp. Efter att vapen och persedlar lämnats in fick den enskilde och hans eller hennes anhöriga själva ta ansvaret. Efter missionerna på Balkan under 90-talet blev det lite bättre, men tanken på att staten skulle ha ett ansvar utöver det som tillkommer arbetstagare i gemen hade inte slagit rot.

Mycket talar för att det värsta inte ligger bakom oss i Afghanistan. Nu är hög tid att lära av tidigare misstag.

Allan Widman