"Las står i vägen för god vård"

Under sommaren poppar det upp många solskenshistorier om vikarier i vården. Helt opåverkade av gamla rutiner och mentalitet försöker de lösa vårdproblem på ett i många fall fantastiskt sätt.

Man kan se att vikarierna har en grundläggande respekt för äldre som ibland saknas hos den ordinarie personalen. Även om fast anställda överlag gör ett utmärkt arbete är det ofta vikarier som under sommaren får det att lysa i ögonen på annars livströtta personer.

Gamla invanda rutiner sätter gärna arbetet med föremål i främsta rummet när demenssjuka istället behöver sällskap, socialt stöd och personlig omvårdnad. Ofta lämnas de att sitta framför TV:n med MTV på lagom volym när solen lyser – samtidigt som personalen städar och dukar och rengör på boenden och i lägenheter.

En del verksamheter drivs med devisen: driva omvårdnad är väl ingen konst, bara vi slapp vårdtagarna.

På många ställen har man glömt bort männi-skan bakom sjukdomen. Man arbetar på enheter för sina kollegers eller organisationens skull. Den enskilda människan försvinner i allt tal om värdegrund och förbättringsarbete. ”Jag har inte tid med dig, jag skall på en kurs i värdegrund” och ”Vi har gått kort” hörs till leda. Som om anhöriga inte har nog med sitt dåliga samvete över att ha lämnat sin nära och kära i händerna på kommunen – nu skall de också få höra att man inte har resurser att ta hand om dem.

Runt om i landet begås det mer eller mindre råa övergrepp. Det behöver inte handla om våld. Ofta är det en och samma anställd som råkar i konflikt med vårdtagare och står för övergreppen. Enhetschefer runt om i landet tar upp frågan med den anställde och ibland sätts handledning in. Det lugnar ner sig någon tid för att sedan upprepas.

Avvikelse kallar många kommuner anmälan enligt lex Sarah som inte går vidare till Socialstyrelsen. En avvikelse kan vi kalla en lex Sarah light. Den stannar ofta hos kommunernas ”masar” – medicinskt ansvarig sjuksköterska – som ofta skickar tillbaka ärendet till enhetschefen som får ägna både tid och pengar åt att komma tillrätta med personalen. Socialstyrelsen får därför endast kännedom om en bråkdel av alla anmälningar.

Ofta har kommunerna inte heller några enhetliga rutiner för att ta itu med misstänkta övergrepp. Kommunerna utreder således sig själva för det mesta. Och vilka kommuner vill säga att de har avvikelser? Den sjuksköterska eller annan anställd som anmält händelsen blir den som får försvara sig. Den enhetschef som vill gå vidare med ärendet möter ibland motstånd från både ledningen och facket. En nyutbildad enhetschef med visioner blir lätt tilltufsad i sådana ärenden. En del säger tyvärr upp sig.

På grund av las har kommunerna svårt att bli av med medarbetare som direkt eller indirekt motverkar den goda omvårdnaden. Långa ärenden slutar med omplacering. Få kommuner har dokumentation som följer anmäld personal mellan enheter och omplaceringar. Närstående får heller inte alltid reda på att övergrepp skett.

Många enhetschefer är uppgivna och tycker att las är ett oöverstigligt hinder för att skapa god omvårdnad.

Har man arbetat i trettio år och fått en fast anställning är man också fast:

En anställd sparkade en gång en dement vårdtagare i ryggslutet. Den anställde arbetar kvar. Tänk om ett affärsbiträde skulle göra samma sak med en kund. Skulle den personen få jobba kvar?

Det har idag gått så långt att man kan höra att anhöriga har förståelse för incidenter och brist på omvårdnad för att det beror på för få anställda. Men det finns inga studier som visar att vården var bättre när det fanns mer personal. Allt pekar idag på att kvaliteten alltid går före kvantiteten. Professionalism och förståelse för det egna uppdraget är avgörande för den goda omvårdnaden, inte antalet anställda.

Trots alla de fantastiska medarbetare med goda yrkeskunskaper som arbetar professionellt finns den lilla klicken kvar, den som motverkar inte bara den goda omvårdnaden utan också utvecklingen av vården. Denna minoritet finns kvar i organisationerna och sätter käppar i hjulen för de goda krafterna.

Vården av demenssjuka blir aldrig bättre än den svagaste länken.

OLA POLMÉ

MARIE HULTÉN