"Adjunkter i strykklass"

När Malmö högskola varslar tjugo adjunkter på lärarutbildningen om uppsägning med motiveringen att nivån skall höjas är det en åtgärd som måste ses i ett nationellt perspektiv. Akademisering av yrkesutbildningar är en idé som är förankrad i både regering och högskoleverk. Processen beskrivs ofta som naturlig och ohejdbar. De som ifrågasätter utvecklingen riskerar att betraktas som forskningsfientliga. Ändå kvarstår frågan:

Vad finns det för forskning som bevisar att disputerade lektorer utbildar bättre lärare än erfarna adjunkter?

Lärarutbildningen har kämpat hårt för att ta plats i den akademiska familjen och de aktuella varslen är en del av en långsiktig plan med tydlig ideologi som sammanfaller med en Bolognifiering av utbildningsväsendet. Jag påstår att denna förändring inte sker i barnens intresse.

Idag arbetar adjunkter och lektorer tillsammans och de båda kompetenserna kompletterar varandra i en verksamhet som är avpassad utifrån ämne och åldersinriktning. Denna ömtåliga balans förstörs och adjunkterna tilldelas en otydlig roll som hjälpredor eller praktiska färgklickar i den framtida organisationen. De ansvarsfulla uppdragen reserveras åt lektorer som förväntas reflektera med djup och kvalitet.

Samtidigt brottas högskolan med en ökad efterfrågan från arbetsmarknaden på utbildade förskollärare. Ekonomin tvingar oss att arbeta med stora grupper och få individuella handledningstillfällen. Det politiska målet breddad rekrytering lockar ovana grupper till högskolan och dessa riskerar att lämnas utan stöd om utbildningen alltmer fokuserar på text och sortering. Storföreläsningar och salstentor är inte det mest effektiva sättet att utbilda lärare.

Praktiska och estetiska ämnen betalar ett högt pris för akademiseringen och ämnen som bild, slöjd, musik, drama, rytmik, teknik och naturkunskap har i stort sett utplånats till förmån för forskningsmetodik. De varsel som nu är aktuella riktar sig också i hög grad mot lärare med erfarenheter från arbete med yngre barn.

Vi riskerar att få en generation lärare som vet mycket om barn ur historiskt, sociologiskt och etnologiskt perspektiv – men har stora brister när det gäller didaktik och praktisk lärarkunskap. Mönstren från sjuksköterskeutbildningen förskräcker.

En viktig del av lärarutbildarens uppdrag är att hjälpa studenterna att förstå sina erfarenheter från den verksamhetsförlagda tiden. Mentorn har nära samtal med arbetslaget om studentens insatser och det underlättar om lärarutbildningens representant har egen undervisningserfarenhet. Malmö högskola har som profil att vårda samarbetet med partnerområdena. Nu sätts detta på spel genom att erfarna mentorer sägs upp och ersätts med disputerade utan lärarerfarenhet.

Grundutbildningen har länge varit en mjölkko på högskolan och finansierat andra verksamheter. Nu använder ledningen det ansträngda ekonomiska läget för att göra en kompetensväxling som urholkar centrala värden. Jag ser det som ett svek mot barnen på nationell och lokal nivå. Vilken politiker vågar lyfta frågan?

MATS OLSSON