"USA:s kärnvapen behövs i Europa"

Kärnvapenfrågor står åter högt på den internationella dagordningen efter vad som välvilligt tolkats som en nytändning genom tillträdet av en ny president i USA, och propåer om ett kärnvapenfritt Europa har framförts. Hur angelägen en sådan strävan än är, kan den emellertid inte tillåtas äventyra säkerhet och stabilitet i Europa.

Både Ryssland och USA har kärnvapen utplacerade i Europa, men trots att Ryssland förfogar över tio­faldigt fler stridsspetsar hamnar de amerikanska oftast i förgrunden i debatten. USA har så kallade taktiska kärnvapen utplacerade i en handfull europeiska stater. Utplaceringen motiverades ursprungligen med Warszawapaktens tydliga övertag avseende konventionella förband. När Warszawapakten upplöstes och Sovjetunionen sedermera föll samman förändrades det geopolitiska läget till de västeuropeiska staternas fördel. Antalet amerikanska taktiska kärnvapen minskade påtagligt under de år som följde och endast ett par hundra återstår. Detta kan jämföras med ett par tusen taktiska kärnladdningar som finns kvar i västra Ryssland.

Kärnvapen har fått en alltmer undanskymd roll och betraktas av många amerikanska militärer som i det närmaste oanvändbara. Vidare tycks kärnvapenfrågan föra en tynande tillvaro även bland Europas Natoländer. Frågan inställer sig då varför dessa vapen finns kvar i Europa, och om vi inte skulle klara oss bättre utan dem?

Svaret på den första frågan är att det finns en politisk vilja bland Europas folkvalda att ha de amerikanska kärnvapnen kvar. Tillsammans med de amerikanska förbanden i Europa ses de alltjämt som en garanti för att USA skall involveras i en framtida konflikt mellan de europeiska Natoländerna och Ryssland. De taktiska kärnvapnen bidrar därmed till att upprätthålla den så kallade transatlantiska länken.

Även om relationen mellan Ryssland och de flesta av Europas stater på det hela taget är god, går det inte att bortse från den fundamentala intressekonflikten mellan Väst och Ryssland. Samtidigt finns små möjligheter för de båda sidorna att isolera sig från varandra i en värld där globaliseringen driver på den teknologiska och ekonomiska utvecklingen.

Ryssland har aldrig varit så beroende av en omvärld som landet inte kan kontrollera som nu. På motsvarande vis har Västeuropa aldrig varit så beroende av rysk energi som idag. Därmed existerar en intressekonflikt sida vid sida med ett ömsesidigt beroende, vilket kommer att resultera i återkommande friktioner av olika slag.

Ryssland förfogar alltjämt över stora mängder vapen, däribland mellan
5 000 och 8 000 taktiska kärnstridsspetsar. Trots omfattande konventionella styrkor har de ryska väpnade styrkorna hamnat i ett underläge gentemot Natostyrkorna vad gäller kvalitet, och gentemot Kinas armé vad gäller kvantitet. Detta har medfört att Ryssland – till skillnad från USA – blivit mer beroende av kärnvapen i sin säkerhetspolitik, och då inte minst de taktiska kärnvapnen.

Inför risken för en framtida väpnad konflikt eller ryska försök till kärnvapenutpressning har fem regeringar valt att ha ett mindre antal amerikanska kärnvapen kvar i Europa. Det är möjligt att ytterligare minska antalet, men det skulle bli mycket svårt – för att inte säga politiskt omöjligt – att åter placera ut kärnstridsspetsar i Europa när de väl dragits tillbaka. Alternativet vore att utveckla egna kärnvapen, men det torde inte vara ett tilltalande scenario för någon.

Att förbise Ryssland i den europeiska kärnvapendimensionen är som att försöka analysera USA:s krig mot terrorn utan att nämna al-Qaida. Så länge Kreml inte har säkerhetsgarantier som gör slut på beroendet av kärnvapen kan Ryssland inte förväntas ge upp de taktiska kärnvapnen. En förutsättning för att nå ett sådant läge är att hela den europeiska säkerhetsarkitekturen förnyas och att frågor rörande konventionella styrkor, medeldistansrobotar och missilförsvar finner en lösning som alla parter kan acceptera. Detta kräver ett omfattande, målmedvetet och långsiktigt arbete av europeiska politiker, och det kan Europas befolkning stödja och uppmuntra.

Till dess att de ryska taktiska kärnvapnen dragits tillbaka bortom Ural måste frågan om det inte vore bättre utan amerikanska kärnvapen i Europa besvaras nekande. Dessförinnan är det inte rimligt att resa krav på något som riskerar att oåterkalleligt utsätta Europa för kärnvapenutpressning och rysk maktpolitik.

FREDRIK WESTERLUND