Kärnvapennedrustning står åter högt på den globala politiska agendan. Men den
svenska regeringen verkar inte särskilt intresserad, skriver Johan
Bergenäs, säkerhetspolitisk analytiker vid Center for Nonproliferation Studies
i Washington.
Idag leder USA:s president Barack Obama ett möte i FN:s säkerhetsråd om
ickespridning och nedrustning av kärnvapen.
Det är första gången en amerikansk president håller i säkerhetsrådets
ordförandeklubba och ämnet har heller aldrig behandlats vid ett ordinarie
sammanträde. Mötet representerar således ytterligare ett steg i Obamas
strävan att sätta visionen om en kärnvapenfri värld högt på den globala
politiska agendan.
Det internationella samfundet har, med få undantag, ställt sig bakom Obamas
inriktning, och positiva genombrott är inom räckhåll. Trots ett historiskt
starkt ledarskap i frågan verkar dock den svenska regeringen inte särskilt
intresserad.
I september 2008 valde den svenska regeringen att inte ansluta sig till de
länder inom Nuclear Suppliers Group, NSG, som försökte stå emot USA:s
påtryckningar om att tillåta export av kärnbränsle och kärnteknik till
Indien. Landet har hittills varit uteslutet från sådan handel med
NSG-stater, eftersom Indien inte skrivit under 1968 års ickespridningsavtal,
NPT, och inte accepterar det internationella atomenergiorganets heltäckande
säkerhetsavtal.
Tidigare i år ansåg sig den svenska regeringen inte ha råd att fortsätta
stödja den internationella kommissionen om massförstörelsevapen, under
ledning av Hans Blix.
Blixkommissionen tillsattes 2003 på grund av en ökad risk för spridning av
massförstörelsevapen till stater och terrorister. Den risken är lika stor
eller större idag. Nya regionala kapprustningar står för dörren i en värld
där skurkstater försöker utveckla kärnvapen och terroristorganisationer
försöker stjäla dem. Att låta kommissionen fortsätta sprida kunskap och
sätta press på regeringar i dessa frågor hade varit väl spenderade pengar.
Vidare, i maj 2009 hölls ett viktigt förberedande internationellt möte inför
översynskonferensen om ickespridningsavtalet 2010. Sverige höll en närmast
osynlig profil på mötet, vilket står i skarp kontrast till det svenska
agerandet vid 2000 års konferens, då Sverige tillsammans med länder i Ny
agenda-koalitionen, NAC, bröt dödläget och fick igenom en handlingsplan i
tretton steg för kärnvapennedrustning.
Idag är det svenska ledarskapet inom NAC som bortblåst. Sverige är heller inte
längre lika aktivt i frågan om minskning av taktiska kärnvapen, vilken
Sverige var ett av de första länderna att fokusera på i mitten på 1990-talet.
Det senaste exemplet på Sveriges ljumma intresse i nedrustningsfrågan är
regeringens beslut att inte prioritera frågan under EU-ordförandeskapet.
För första gången på över tjugo år finns chansen att ta pragmatiska steg mot
en värld utan kärnvapen. Sverige behövs i den strävan och den svenska
regeringen måste därför återvända till ett tydligt och kraftfullt
ställningstagande i frågan.
Det första testet är nästa års översynskonferens om NPT. Ett aktivt arbete
inför denna måste börja nu.
JOHAN BERGENÄS
