"Regionalt ansvar urholkar kulturen"

För något år sedan var jag i Lund och såg en revy. Den var gjord av Hipphipp-gänget och hade med historia att göra.

Det blev en trevlig kväll och jag drog på munnen flera gånger. Revyn var av den dynamiska typ som drog in publiken på ett lätt förlöjligande humoristiskt sätt och handlade alltså om historia och historiska kunskaper. Mest i form av årtal och kungligheter, men det har ju blivit både folkligt och populärt.

När revyn var över och ensemblen tackade för ap­plåderna meddelades det över högtalarna att gruppen hade tilldelats Region Skånes kulturpris på 100000 kronor. Därmed var kvällen förstörd för min del.

Jag gillar revyer – också historiska sådana, även om de bara upprepar gamla välkända sanningar som står i vilken skolbok som helst. Det kan vara god underhållning, men det har ingenting med kultur att göra, mer än möjligen i den mening KD-ledaren Göran Hägglund lägger i ordet.

Kultur brukar definieras som skapande verksamhet. Det är alldeles otillräckligt. Det finns massor av skapande som inte har något med kultur att göra.

Inom industrin skapar man varor och produkter och inom bankvärlden skapar man lån, räntor och kriser. Det är likväl inte kultur. För att skapande skall bli till kultur måste det också rymma reflektion och framför allt reflektion om livets villkor och människans lott. Det är vad vår kultur grubblat över sedan ett par tusen år, det är det arv som vi har att förvalta.

Svensk kulturpolitik diskuterar sällan frågor av denna dignitet. Den handlar mest om organisation, om flyttning av pengar och om besparingar. Staten är liksom alla mecenater en opålitlig donator.

Årets kulturproposition skiljer sig inte nämnvärt från sina föregångare. Den är ett organisationsförslag som lika gärna kunde ha handlat om bidrag till grisuppfödning eller något liknande. På en punkt rymmer den dock en nyhet. Kulturen skall inte längre vara en statlig eller nationell angelägenhet. Den skall numera vara regional. Kulturanslagen skall flyttas från staten till regionerna.

Det kan tyckas betydelselöst, men mig skrämmer det. Sverige är ett mycket litet land och dess regioner är ännu mindre. Det jag fruktar är att den nationella kultur som nu regionaliseras kommer att bli förkrympt, kanske inte ekonomiskt men kulturellt. Jag litar helt enkelt inte på att regionernas makthavare har omdöme att skilja på kultur och underhållning, när inte ens en rikspolitiker som Göran Hägglund tycks klara av det.

Den uppenbara risken är att kulturanslagen kommer att gå till trevliga revyer som får oss att skratta och bli glada. Det är emellertid inte kulturens uppgift. Den skall inte underhålla oss. Den skall bekymra oss, få oss att vakna, känna oro och kanske till och med gråta över livets hårdhet och vår lott.

Det kommer inte att vara i regionalpolitiska röstfiskares smak. Därför skrämmer mig kulturpropositionen.

HÅKAN ARVIDSSON