"Våld mot män ignoreras"

I dagens Sverige finns det en medvetenhet om att mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem som måste tas på allvar. Det satsas hundratals miljoner kronor per mandatperiod i statliga medel för att komma till rätta med problemet – bland annat genom att stödja kvinnojourer – och fenomenet får en hel del medieutrymme.

Regeringens handlingsplan mot våld har som fokus att ”bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer”.

Det är bra att relationsvåldet som kvinnor utsätts för uppmärksammas, och vi stödjer till fullo de resurser som satsas på att förebygga detta våld samt hjälpa offren. Samtidigt talas det i princip aldrig om kvinnors våld mot män, och vad detta våld har för negativa konsekvenser.

Troligen beror detta på att den rådande förklaringsmodellen till partnervåld är den så kallade könsmaktsordningen. Den förra regeringen ansåg att ”vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktsordning, att kvinnor är underordnade och män är överordnade”.

Detta har lett till att den forskning som ofta åberopas i den svenska debatten kring partnervåld baseras på studier av enbart kvinnliga offer, såsom Slagen dam.

Det kommer dock fler och fler signaler om att våld i nära relationer är mer komplext än vi tidigare trott. Brottsförebyggande rådet har nyligen konstaterat att det i Sverige saknas kunskap om i vilken utsträckning män utsätts för våld i nära relationer, och att man inte bör låsa fast sig vid könsmaktsordningen som förklaringsmodell.

Undersökningar från Norge och Storbritannien ger en ledtråd om hur situationen ser ut. Dessa undersökningar visar att cirka 5 procent av såväl män som kvinnor blivit utsatta för våld av sin partner under det senaste året, och att cirka 25 procent av kvinnorna och 20 procent av männen blivit det under sin livstid.

Således är även kvinnors våld mot män ett betydande samhällsproblem, och forskningen ger inget stöd för teorin om könsmaktsordning.

Samtidigt visar studierna att kvinnor oftare är kroniskt utsatta, och blir skadade två-tre gånger så ofta som män, vilket tyder på att våldet i genomsnitt får allvarligare konsekvenser för kvinnor. Männens lidande är dock helt osynliggjort i samhällsdebatten.

Den kliniska verklighet som behandlare möter ger ofta, i likhet med ovan nämnda forskning, en långt mer komplex bild av partnervåld än den som hörs i den offentliga debatten. När våld finns i en nära relation är det ofta ömsesidigt, liksom behovet av makt och kontroll, även om strategierna skiljer sig åt mellan könen. Livskriser, drogproblematik samt brister i kommunikation och konflikthantering är ofta underliggande, och ömsesidiga, faktorer.

Vi kan endast komma till rätta med våldet i nära relationer om vi har en korrekt bild av vem som utövar våldet och varför man utövar detta våld. Idag tenderar den offentliga debatten att vara ideologiskt präglad och baserad på ofullständig forskning. Vi anser därför att det är hög tid att vi får en mer nyanserad debatt kring våldet i nära relationer.

PELLE BILLING

MICHAEL HÖGBERG