"Antisemitismen ökar i Sverige"

Situationen för judar boende i Sverige har successivt förändrats till det sämre. Även om detta har varit en världsomfattande utveckling som följt det spända förhållandet i Mellanöstern har utvecklingen här hemma varit unik och nedslående.

Inte ens under antisemitismens storhetstid på 30- och i början av 40-talet inträffade så många angrepp som inträffar idag i vårt land – såväl verbalt kränkande som fysiskt hotande.

Judiska gudstjänster äger inte längre rum i stillhet som på 30-talet utan bakom beväpnad polis i rädslan för attentat. Inte ens de svenska nazisterna från anno dazumal kom på den befängda tanken att ge sig på judiska gudshus. Att de sedan vid en eventuell tysk invasion hade sträckt ut en hjälpande hand till fienden är det ingen som ifrågasätter.

Och att dåtidens intellektuella elit ivrigt applåderat sina hejdukar, Fredrik Böök, Gunnar Biörck eller den kanske mer ekonomiskt begåvade Ingvar Kamprad – råder inte det minsta tvivel om.

Att stampa fram sjutusen demonstranter för en ynka tennismatch mot Israel i Malmö, där treenigheten mellan vänster-, höger- och muslimextremism var ett sammansvetsat faktum är tecknet på vår tids ännu inte lösta judefråga som kanske likt Versaillesfreden kommer att tända världen en tredje gång.

Medan de få överlevande från koncentrationslägren tystas i skolor med betydande arabisk elevandel vägrar den före detta ärkebiskopen KG Hammar uppträda på åminnelsedagen för att ge de sex miljoner mördade judarna en kyrkans hyllning, denne de homosexuellas påstådde vän – även dessa var ju offer för nazismen om än inte så smärtsamt entydigt som judarna.

Och människor som trängt sig ut genom gudshusens vaktmanskap efter de nyss genomförda judiska helgdagarna – nyåret (år 5770 efter Skapelsen), försoningsdagen och lövhyddohögtiden – bemöts av skrålande tillmälen från förbipasserande bilar såsom: judejävlar, judesvin med mera. Inte ens denna vokabulär nyttjades så frispråkigt av 30-talets rashatare.

Fönster krossas till judiska affärer och hot tillhör varje judes oundvikliga smädesbiografi. Den fina borgerliga regeringen vågar inte ens yppa sitt avståndstagande från den typen av åsikter som Aftonbladet förde fram i augusti i år – inte ens när skribenten tog avstånd från sig själv i ett slags patetiskt västgötaklimax. Istället för att mäkla fred stöder Sverige ekonomiskt en korrupt regim på Västbanken och vågar inte visa sitt entydiga avståndstagande från Hamasextremisternas övervåld mot israeler eller mot sekulära palestinier.

Vår kulturelit håller mun, den tysta majoriteten är tystare än en svensk tiger.

Kristallnatten närmar sig, det klirrande glaset för 71 år sedan, och den kvävande gasen några år senare: det är som om historien fjärmar sig ju mer dödsfabrikernas illdåd blottläggs inför våra ögon.

Är det då så märkligt att många Malmöjudar förnyar sina pass för att undslippa den påträngande och våldsamma verklighet som inte är Svenssons? Och att unga judar i ansenliga skaror redan flytt sin barndoms stad?

SALOMON SCHULMAN