"Ja till gasledning gynnar rödgröna"

Många menar att regeringen i praktiken inte har något val utan måste säga ja till den planerade gasledningen i Östersjön på grund av starka önskemål från tysk och rysk sida. Åsikten har i denna spalt framförts av riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (Aktuella frågor 31.8). En närmare analys visar dock att regeringen har en mycket svår balansgång framför sig.

Valutgången i Tyskland innebär kanske inte att det tyska behovet av rysk gas omedelbart upphör, men väl att det minskar om den nya tyska regeringen som förväntat avbryter den pågående kärnkraftsavvecklingen.

EU lär inte ha någon bestämd uppfattning om nyttan av gasledningen eller dess placering att pådyvla Sverige inför klimatmöten eller i andra sammanhang. Uppförandet av andra gasledningar, bland annat genom Turkiet, minskar fokuseringen vid just detta projekt, utom för Nordeuropas del.

Det finns dock ekonomiskt starka och politiskt väl förankrade krafter, vilka nu ökar trycket mot den svenska regeringen. Den som följer mediebevakningen av frågan kan inte ha missat Nord Stream-konsortiets kombinerade charm- och mutoffensiv av sällsamma dimensioner: Slite på Gotland får en ny hamn, svenska fiskare ges 20 miljoner kronor i kompensation för uteblivna inkomster och byggnadsmaterial lagras i väldig omfattning i Karlskrona. Kan verkligen den svenska regeringen stå emot det tryck att ge tillstånd som nu byggs upp?

Officiellt kan och får regeringen endast pröva frågan utifrån miljömässiga överväganden, men i praktiken lär väl få bli förvånade om den även beaktar frågans säkerhetspolitiska aspekter i ett läge då den ryska regeringen angett skyddandet av kabeln som en prioriterad militär uppgift under de kommande åren.

Härtill kommer även en rent inrikespolitisk aspekt som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och hans fingerfärdiga rådgivare torde känna till.

Uppfattningen att gasledningen inte bör byggas är nämligen en av de mycket få viktiga ståndpunkter som oppositionspartierna hittills lyckats enas om. Att ge tillstånd till byggandet av gasledningen kort tid före valet 2010 innebär därför att oppositionen får trumf på hand i en strategiskt viktig fråga, som visserligen ännu inte stått så högt upp på den svenska politiska dagordningen men vars miljömässiga och säkerhetspolitiska implikationer inte skall underskattas.

Detta kan knappast vara regeringens önskan. Om möjligt vill nog därför regeringen vänta med ett beslut i frågan till efter valet. I annat fall torde ett nytt avstyrkande på miljömässig grund – som ju inte hindrar ännu en ny ansökan – vara väl så troligt som ett bifall.

JOAKIM NERGELIUS