"Kvinnor behövs i klimatkamp"

Den här veckan arrangeras European Development Days, utvecklingsdagarna, för fjärde gången. Högst på agendan står frågor om globala åtgärder mot den ekonomiska krisen och klimatförändringarna, samt om demokrati och utveckling.

Dessa möten utgör ett forum för utbyte av information och kunskap mellan ett brett spektrum av berörda parter. Dessutom kommer uppmärksamheten att riktas mot en speciell effekt av klimatförändringarna, nämligen de ökande sociala ojämlikheterna.

Att kvinnorna hittills inte tillräckligt kommit till tals i debatten är enligt min mening en allvarlig brist. I alla diskussioner och förhandlingar har vi frågat oss hur vi på ett rättvist sätt skall hantera klimatförändringarnas effekter och skapa förutsättningar för en övergång till en grön och hållbar utveckling.

Men vi har missat en viktig aspekt: av de 1,3 miljarder människor som lever i fattigdom är 70 procent kvinnor, och klimatförändringarna kommer sannolikt att öka denna könsdifferentierade fattigdom.

Klimatförändringarnas effekter är inte jämnt fördelade mellan länder och regioner. Afrika är en av de kontinenter som drabbas värst, trots att Afrika bara står för 3,8 procent av de globala koldioxidutsläppen. De allra fattigaste nationerna i världen kommer att bli ännu fattigare, samtidigt som klyftan mellan män och kvinnor kommer att öka.

I länderna söder om Sahara står kvinnorna för 70–80 procent av hushållens livsmedelsproduktion. Tynande naturtillgångar i form av vatten och ved, långa torrperioder, översvämningar, magra eller förstörda skördar: alla dessa faktorer får direkta effekter på livsmedels­försörjningen, lönerna och hälsan. Det faller oftast på kvinnornas lott att samla ihop ved och bära hem vatten, och allt tyder på att dessa sysslor tar allt längre tid.

På lång sikt blir följden att kvinnorna måste arbeta mer, och därmed tvingas försumma sin utbildning. I det här scenariot kommer klimatförändringarna i det långa loppet att öka de sociala ojämlikheterna. Med andra ord, på grund av deras roll i samhället och den rådande arbetsfördelningen är det kvinnorna i Afrika som är mest sårbara för miljöförstöringen. En miljöförstöring som de själva är oskyldiga till.

Detta är inget nytt. FN:s utvecklingsfond för kvinnor, Unifem, har för länge sedan visat att det finns en direkt koppling mellan kvinnor och hållbara levnadsmönster. Utmaningen nu är att se till att kvinnor engagerar sig i kampen mot klimatförändringen, och att ge dem verktyg för att anpassa sig till den.

EU har alltid ställt sig bakom jämställdhet mellan kvinnor och män, och idag spelar unionen en ledande roll i det internationella klimat- och miljöarbetet.

Det är nödvändigt att integrera könsdimensionen i miljöpolitiken. Men dessutom måste kvinnorna bli involverade i samråd. De måste bli informerade, och de måste delta aktivt i värnandet av naturresurserna och naturarvet på lokal, nationell och internationell nivå. Hittills har kvinnor varit systematiskt underrepresenterade i beslutsfattandet. Detta måste vi ändra på.

Kvinnor kan bidra med värdefulla erfarenheter på grund av de uppgifter de har. Deras kunskaper kommer att bli en ovärderlig tillgång i anpassningen till klimatförändringen. Eftersom det är kvinnorna som sköter hushållet, och till stor del även jordbruket, så är det också de som kommer att arbeta med förnybara former av energi som biomassa, biogas och solenergi.

Vad som är ännu viktigare är att de som mödrar och uppfostrare har en viktig roll att spela i ansträngningarna för att förändra beteendena i ekonomiska och sociala verksamheter.

När jag var i Liberia tidigare i år hörde jag om en grupp kvinnliga jordbrukare. De kände inte till begreppet ”klimatförändring”. Men de hade märkt att något var annorlunda. Årstidernas rytm var rubbad, och de visste inte när de skulle så sina grödor.

Det är de kvinnor som orättmätigt drabbas av klimatförändringarnas effekter. Om vi står med armarna i kors idag kommer de att få betala ett högt pris för vad andra ställt till med. Det är vår skyldighet att ge dem en chans att bemästra sin situation, att dela med oss av vår kunskap och att ge dem de verktyg som behövs för att de skall kunna anpassa sig till miljöförhållanden som är stadda i förändring.

Och sist, men inte minst: vi måste få med dem i beslutsfattandet.

Med siktet inställt på FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december bör vi under European Development Days på alla sätt propagera för att könsaspekten alltid måste beaktas i de åtgärder som vidtas för att avvärja klimathotet.

MARGOT WALLSTRÖM