"Sahlins problem är partiets"

Mona Sahlins problem är partiets problem. Precis som företrädaren Göran Persson har hon blivit en markör för en rörelse som inte har så lätt med sig själv. Detta gamla sega och levnadströtta parti har länge haft svårt i en värld där 1900-talsschablonerna inte längre fungerar.

Mona Sahlin är socialdemokratins första postmoderna ledare. Hon är född yrkespolitiker, umgås med kändisar, pratar stockholmska, är kvinna, vill ha förnyelse, har haft eget företag, går på Pridefestivalen. Hon visar tecken på att ha bristande respekt för gamla invanda traditioner om de inte fyller en funktion i maktutövandet eller det politiska förändringsarbetet.

Mona Sahlin har knäckt den 2000-talskod som stora delar av hennes parti har ångest över. Det ger henne en viss potential bland alla som tänker lite mer vanvördigt om politik, men problem bland dem som lever kvar i det gamla där det spelas antingen i det röda laget eller det blå laget, där nyanser och nytänk är farliga saker, där förändring är förnedring.

Under sitt långa maktinnehav har arbetarrörelsen förvandlats till den ledande konservativa kraften i Sverige. Rörelsen rör sig inte i onödan. Det är en koalabjörn som vill vara statsbärande. Och den skall Mona Sahlin dressera så den vågar ta sig runt hörnet och tänka nytt.

Hon kan inte genomföra den förändringen genom att peka med hela handen som företrädaren tvingades göra när han styrde partiet (och landet) i en djup kristid. Mona Sahlin är tvingad att förankra förändringarna genom rådslag och dialog. Hennes chanser att få det konservativa partifläsket att röra på sig är därför begränsade.

Ett exempel på problemet är när hon gängade ihop partiet med de gröna. Det var ett postmodernt grepp som öppnade för en block­överskridande koalition efter nästa val, ett sätt att kortsiktigt lösa ett parlamentariskt kaos om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, samtidigt som det skulle lägga hinder för en långsiktig utveckling mot ett tvåpartisystem i Sverige.

Men i det läget, när Mona Sahlin öppnade porten till något nytt, slog den socialdemokratiska partivänstern till och tvingade in Vänsterpartiet i samarbetet. Istället för att få lägga grunden till en nyordning med dynamiska regeringsalternativ, fick vi en petrifiering av blockpolitiken.

Och resultatet blev att Socialdemokraterna nu får ett oändligt antal torgmöten i valrörelsen där borgerliga partier kommer att fråga vilka skatter som Vänsterpartiet skall få höja och vilken ministerpost kommunisten Ohly skall få. Det är ett problem för Mona Sahlin, men ett problem som partiet medvetet har skaffat henne och sig självt.

Det går att se ett katastrofscenario för en socialdemokrati som måste vinna storstädernas medelklass och mittfält för att få regeringsmakten med den barlasten.

Men sakta börjar en lösning tona fram. Miljöpartiet (läs: Maria Wetterstrand) kan bli räddare, det lyckas med sin modernitet, sin äganderätt till de gröna framtidsfrågorna (som alliansen spelat bort) attrahera även folk på andra sidan blockgränsen.

Slutsatsen är således att Mona Sahlin får hjälp av Miljöpartiet att lösa de problem som hennes eget parti skaffat sig genom att lyfta in Vänsterpartiet i koalitionen.

Det som egentligen behövs nu, förutom att partikongressen inte bör ta något beslut som alliansen kan använda för att mobilisera, är att Socialdemokraterna återerövrar arbetslinjen.

Och det är inte självklart. Inom arbetarrörelsen finns starkt fokus på fördelningspolitik. Företagande, tillväxt och entreprenörskap är kuttersmycken som hängts på det eviga malandet om vilka skatter som behövs höjas för att betala ut vilka bidrag.

I synnerhet nu, när alliansregeringen genomfört hårda förändringar för sjukskrivna och arbetslösa, springer gärna rörelsen till de sämst ställdas beskydd. Det är förståeligt, inte minst som medierna upptäckt vad som försiggår ute i välfärdslandet Sveriges utkanter.

Men resultatet blir lätt att Alliansens och framför allt Moderaternas strategi att dela upp den svenska väljarkåren i två delar lyckas. Vi får då två ledande partier. Moderaterna som Det Nya Arbetarpartiet (som stödjer sig på alla som regelbundet säljer sin arbetskraft på marknaden) och Det Nya Bidragstagarpartiet (som lever på det man lyckas klämma ur bankomaten).

Kan Mona Sahlin undvika denna fälla – och på kongressen ge bilden av en socialdemokrati som är bättre skickad att styra Sverige än alliansen genom en konstruktiv arbetslinje – kommer hennes enda framtidsproblem att vara hur regeringsposterna skall fördelas inom koalitionen.

STIG-BJÖRN LJUNGGREN