"Dags att sätta ned foten"

Sverigedemokraten Jimmy Åkessons aggressiva utspel om islam i Aftonbladet den 19 oktober riskerar att polarisera diskussionen om islams roll i det svenska samhället än mer. Att nagla fast en grupp som ansvarig för ett antal samhällsproblem och spela på rädslan för denna grupp är klassisk högerextrem taktik. Hur hamnade vi här? Det undrar man efter att ha läst honom.

En förklaring kan vara att svenska politiker underskattat frågan om islam kontra det moderna samhället. Det finns en sprängkraft i frågan som rört om i det politiska livet också i Frankrike, Holland och England. Risken efter Åkessons artikel är att vi nu får ett klimat med dels en öppet antimuslimsk och hatisk skyttegrav där skulden för alla samhällsproblem läggs på muslimerna, dels en programmatisk islamsk skyttegrav från vilken all kritik av islam stämplas som främlingsfientlighet, alternativt islamofobi.

Ansvaret för Åkessons ansvarslösa retorik ligger, så klart, helt på honom själv, men ansvaret för att han fått detta vatten att fiska i ligger hos de politiker som aldrig vågat eller velat ta tag i frågan om islam kontra modernitet och som, i många fall, därför famnat kulturrelativismen som ett medel att tackla frågan, det vill säga undvika den.

Denna hållning har skapat en feghet när det gäller att försvara den egna värdegrunden – frihet, jämlikhet, demokrati – och en oförmåga att sätta ned foten gentemot religiös extremism.

I England, religionskritikens och upplysningens vagga, har utvecklingen gått så långt att ärkebiskopen i Canterbury, Rowan Williams, i februari 2008 resignerat förordade särlagstiftning för den muslimska delen av befolkningen. I Sverige har shariafrågan drivits av islamisten Mahmoud Aldebe, ordförande i Sveriges muslimska råd, med 70 000 medlemmar, och på Centerpartiets nomineringslista i valet till riksdagen nästa år.

I Frankrike tacklade man det hela genom att tillsätta en kommission, La Commission Stasi – efter Bernard Stasi, en fransk politiker, som reste land och rike runt för att intervjua läkare, rektorer, sjuksköterskor, gympalärare och religiösa ledare och för att diskutera hur vi skall leva tillsammans, religiösa och ickereligiösa. Var skall gränsen i det offentliga livet gå mellan religiöst och sekulärt?

Den franska kommissionen mynnade ut i en lagstiftning som trädde i kraft 2004 och som, bland annat, innebär förbud mot huvudduk, stora kors och judiska kippor i den frans­ka grundskolan och inom offentlig förvaltning. Små kors, Fatimas hand-symboler och davidsstjärnor är dock tillåtna.

Så såg en del av kompromisserna med de religiösa ledarna ut när fransmännen satte ner foten i en av vår tids mest brännande frågor, en fråga som inte handlar om vänster eller höger utan om hur vi skall leva tillsammans, religiösa och ickereligiösa.

Sverige har ännu inte valt väg men tenderar att gå åt det engelska hållet. Det är, förmodligen, ett av skälen till att SD kunnat muta in frågan om islam och att partiet växer. En tydligare markering från samhällets sida, mot den radikala islamismen, skulle med all sannolikhet hjälpa till att neutralisera extremhögern, ty ytterligheterna betingar varandra.

Ett sätt vore tillsättandet av en svensk kommission – inspirerad av den franska – en kommission som också tar sig an frågan om de religiösa friskolornas vara eller icke vara.

Fredrik Ekelund