"Tomma löften räddar inte världen"

Tusentals politiker, byråkrater och miljöaktivister har anlänt till Köpenhamn för det globala klimattoppmötet Cop 15, med samma övertygelse och självförtroende som en grupp kommandosoldater som tror sig om att stå i begrepp att rädda världen. Och trots att de politiska åsiktsskillnaderna förblir gigantiska gratulerar delegaterna sig själva till att ha funnit lösningen på den globala uppvärmningen.

Det skrytsamma språk och uppblåsta självförtroende som just nu fyller Bella Center påminner om en annan scen: Kyoto 1997. Där skrev världens ledare faktiskt under en juridiskt bindande överenskommelse om att minska koldioxidutsläppen – något som toppmötesdeltagarna i Köpenhamn knappast kommer att kunna ståta med.

Men vad har Kyotoprotokollet åstadkommit? Hittills i princip ingenting.

Europa har naturligtvis gjort vissa framsteg när det gäller att reducera sina koldioxidutsläpp. Men av de femton EU-länder som var representerade i Kyoto har tio ännu inte levt upp till de överenskomna målen. Det kommer inte heller Japan eller Kanada att lyckas med. Och USA har inte ens ratificerat avtalet. Sammantaget lär bara omkring 5 procent av de utsläppsminskningar som utlovades i Kyoto uppnås.

För att beskriva det på ett annat sätt, låt oss sätta ett indexvärde på 100 för utsläppsnivån år 1990. Om det inte funnits något Kyotoavtal alls skulle utsläppsnivån år 2010 ha varit 142,7. Om Kyoto implementerats fullt ut skulle nivån ha varit 133. I verkligheten kommer utfallet av Kyoto sannolikt att bli en utsläppsnivå på 142,2 år 2010 – i princip densamma som om vi inte hade gjort någonting alls. Efter tolv års kontinuerligt pratande och lovprisande av Kyoto är det inte mycket till framgång.

Kyotoprotokollet misslyckades inte på grund av att någon enskild nation svek resten av världen. Det misslyckades för att snabba och drastiska nedskärningar av koldioxidutsläpp är extremt dyra. Oavsett om Köpenhamn till slut förklaras som en politisk seger eller ej kommer detta ofrånkomliga ekonomiska faktum åter att slå igenom – och alla storslagna löften ännu en gång att förbli ouppfyllda.

Därför är det poänglöst att försöka få regeringar att lova utsläppsminskningar. Istället borde världen fokusera på att göra icke-nedsmutsande energikällor billigare än fossila bränslen. Vi borde förhandla fram en internationell överenskommelse om radikalt ökade investeringar i forskning och utveckling kring grön energi – till 100 miljarder dollar om året, eller 0,2 procent av världens samlade bnp. Utan en sådan gemensam ansträngning kommer alternativa teknologier helt enkelt inte att klara av att ersätta fossila bränslen.

Olyckligtvis tycks delegaterna vid Cop 15 ha lite intresse av sådan realism. På konferensens första dag förklarade FN:s klimatchef Yvo de Boer hur optimistisk han var:

”Nästan varje dag deklarerar länder nya mål och handlingsplaner för att minska koldioxidutsläppen.”

Sådana uttalanden bortser ifrån det faktum att de flesta av dessa löften är helt tomma. Antingen är målen ouppnåeliga eller också är siffrorna förfalskade. Japans löfte om att minska sina koldioxidutsläpp med 25 procent till 2020 låter till exempel otroligt – eftersom det är otroligt. Det finns inte en chans att Japan skulle kunna leva upp till ett så ambitiöst löfte.

Kina fick samtidigt strax innan Köpenhamn applåder för sitt löfte att minska koldioxidintensiteten i sin ekonomi (mängden koldioxid som släpps ut per dollar i bnp) under de närmaste tio åren med 40 till 45 procent jämfört med 2005. Men av siffror från International Energy Agency framgår att Kina förväntas minska sin koldioxidintensitet med 40 procent utan några nya politiska åtgärder.

I takt med att den kinesiska ekonomin utvecklas kommer Kina oundvikligen att skifta till mindre koldioxidintensiva industrier. Med andra ord så tog Kina något som förväntades hända i vilket fall som helst, och klädde, med lite kreativ spin, upp det som ett nytt, ambitiöst politiskt initiativ.

Spin övertrumfar alltid substans på möten som detta. Tänk bara på hur raskt delegaterna i Köpenhamn avspisade den skandal som blivit känd som ”Climategate” – det ramaskri som väcktes av att mängder med e-post och andra dokument med störande innehåll läckt ut från datorerna på ett prestigefyllt brittiskt klimatforskningsinstitut.

Det skulle vara ett misstag att inte dra lärdom av denna röra. Climategate visade upp en sida av vetenskapssamhället som de flesta aldrig får möjlighet att se. Och det var ingen vacker syn.

Den stulna e-posten visade en grupp av världens mest inflytelserika klimatforskare som argumenterade och intrigerade för att genomdriva vad som i praktiken närmast utgör en partilinje i klimatfrågan. Data som inte stödde deras antaganden om den globala uppvärmningen förfalskades. Experter som ifrågasatte deras slutsatser avfärdades som ”idioter” och ”sopor”. Sakkunniggranskade tidskrifter som vågade publicera artiklar med avvikande uppfattningar hotades med bojkotter.

Avvikande åsikter tystades, fakta undanhölls, granskningar hindrades och det fria informationsflödet kvävdes.

Som lätt kunde förutses har klimatskeptiker tagit innehållet i de mer än 3 000 stulna mejlen som ”bevis” för att den globala uppvärmningen bara är en bluff som kokats ihop av ett gäng verklighetsfrämmande intellektuella.

Och detta är den verkliga tragedin med Climategate. Global uppvärmning är inte någon bluff, men vid en tidpunkt då opinionsundersökningar visar ett ökande tvivel om klimatförändringarna bland allmänheten, så kan denna smaklösa inblick bland forskare som försöker fuska med data för många människor vara just den ursäkt som krävs för att bara strunta i alltsammans.

Vad som tycks ha motiverat forskarna bakom Climategate var den arroganta tron att världen skulle kunna räddas genom att dölja eller förvanska tvetydiga och motsägelsefulla resultat kring den globala uppvärmningen, resultat som skulle kunna ”förvilla” allmänheten. Men att ersätta vetenskaplig noggrannhet med propaganda är en förfärlig strategi.

Det är det också att fortsätta tackla den globala uppvärmningen med metoder som har misslyckats i nästan två decennier. Istället för att nödtorftigt försöka tapetsera över felen i Kyotostrategin och låtsas att storslagna löften leder till verklig handling så måste vi erkänna att världen bara kan räddas med en smartare strategi än den som just nu används så dogmatiskt i Köpenhamn.

BJÖRN LOMBORG

Copyright: Project Syndicate

Översättning: Magnus Jiborn