"Räddningspaketen avslöjar ett hyckleri"

Det bästa som kan sägas om 2009 är att det kunde ha varit värre, att vi har tagit ett steg tillbaka från den avgrund där vi tycktes balansera i slutet av 2008 och att 2010 nästan säkert kommer att bli bättre för de allra flesta länder. Världen har också lärt några värdefulla läxor, om än till ett högt pris i termer av såväl nuvarande som framtida välstånd – ett onödigt högt pris eftersom vi redan borde ha lärt oss.

Den första läxan är att marknader inte är självkorrigerande. Utan adekvata regleringar leder de ofta till excesser. Under 2009 fick vi återigen se varför Adam Smiths osynliga hand ofta är just osynlig: den finns inte där. Bankirernas strävan efter att tillgodose egenintresset (girighet) ledde inte till samhällets bästa; den gynnade inte ens aktieägarnas intressen. Och den gynnade definitivt inte husägare som förlorade sina hem, arbetare som förlorade sina jobb, pensionärer som såg sina pensionsfonder gå upp i rök eller skattebetalarna som fick betala hundratals miljarder för att rädda bankerna.

Under hotet av en total systemkollaps utsträcktes samhällets skyddsnät – avsett att hjälpa olyckligt lottade individer med livets nödtorft – generöst till kommersiella banker, sedan till investeringsbanker, försäkringsbolag och bilföretag.

Aldrig förr har så mycket pengar omfördelats från så många till så få.

Vi är vana vid att regeringar omfördelar pengar från de välbärgade till de fattiga. Här var det de fattiga och de med genomsnittsinkomster som fick föra över pengar till de rika. Redan hårt tyngda skattebetalare fick se sina pengar – avsedda att hjälpa bankerna med kapital till utlåning så att ekonomin kunde hämta sig – gå till att betala ut överdrivna bonusar och aktieutdelningar.

Aktieutdelningar skall vara en andel av vinsten, men nu var det helt enkelt en andel av statens frikostiga gåvor.

Räddningen av bankerna rättfärdigades med att det skulle möjliggöra förnyad utlåning som skulle kunna sätta fart på ekonomin på nytt. Men det har inte hänt. Det enda som hänt är att skattebetalarna skänkt pengar till samma institutioner som blåst dem i åratal – genom aggressiv utlåning, orimliga kreditkortsräntor och ogenomskinliga avgifter.

Räddningspaketen avslöjade stort hyckleri på alla fronter. De som förr hade predikat statsfinansiell återhållsamhet när det gällde mindre välfärdsprogram för fattiga ropade nu på världens största socialbidragsprogram. De som förr hade argumenterat för den fria marknadens stora öppenhet och transparens konstruerade nu finansiella system så dunkla att bankerna knappt förstod sig på sina egna balansräkningar.

Även den amerikanska regeringen förmåddes att skapa allt mindre transparenta stödsystem för att dölja sin givmildhet mot bankerna. De som förr hade argumenterat för möjligheten att utkräva ansvar sökte nu ansvarsfrihet för den finansiella sektorn.

Den andra viktiga läxan handlar om förståelse för varför marknader ofta inte fungerar på det sätt som de är avsedda att fungera. Det finns många orsaker till marknadsmisslyckanden. I detta fall handlade det om institutioner som var för stora för att kunna tillåtas haverera och som därmed fick perverterade incitament: om de spelade och vann kunde de behålla vinsten, men om de förlorade så stod skattebetalarna för notan.

När informationen inte är perfekt fungerar ofta inte marknader särskilt väl heller – och brist på information är en central aspekt av finansmarknaden. Externaliteter sprids också – om en bank havererar så leder det till kostnader för andra, och när det finansiella systemet kraschar så leder det till kostnader för skattebetalare och arbetare över hela världen.

Den tredje läxan är att politiska åtgärder à la Keynes fungerar. Länder som Österrike, som tidigt genomförde stora, väldesignade stimulanspaket, tog sig ur krisen snabbare. Andra länder tyngdes ner av de gamla ortodoxa uppfattningar som fördes fram av samma finanshajar som skapat röran.

När en ekonomi går in i en recession uppstår budgetunderskott, eftersom skatteintäkterna faller snabbare än utgifterna. Den gamla, ortodoxa uppfattningen är att staten då måste skära ner budgetunderskottet – höja skatterna eller minska utgifterna – för att återställa förtroendet. Men sådana åtgärder leder nästan alltid till minskad efterfrågan. De knuffar ner ekonomin i en än djupare dal och underminerar förtroendet ytterligare, något som nyligen inträffade när Internationella valutafonden insisterade på sådana åtgärder under 1990-talet.

Den fjärde läxan är att penningpolitik är mer än inflationsbekämpning. Överdriven fokusering på inflationen ledde till att vissa centralbanker missade vad som hände på deras finansmarknader. Kostnaderna för en begränsad inflation är minimala jämfört med de kostnader som uppstår när centralbanker låter tillgångsbubblor växa okontrollerat.

Den femte läxan är att inte alla innovationer leder till en effektivare och mer produktiv ekonomi – och än mindre till ett bättre samhälle. Individuella incitament har betydelse och om de inte står i samklang med nytta för samhället kan resultatet bli överdrivet risktagande, kortsiktighet och förvrängda innovationer. Det är till exempel svårt att visa på någon kvantifierbar samhällsnytta av senare års finansiella innovationer, men de kostnader som de genererat är uppenbara och enorma.

Finansiell ingenjörskonst har inte skapat några produkter som kan hjälpa vanliga medborgare att hantera de risker som finns med att äga sitt hem – vilket resulterat i att miljoner människor har mist sina hem och ytterligare miljoner löper stor risk att göra det. Istället har uppfinningsrikedomen varit inriktad på att intill perfektion utveckla konsten att lura mindre utbildade människor och att kringgå regler och bokföringsprinciper som konstruerats för att göra marknaderna effektivare och stabilare. Resultatet är att finansmarknaderna, som är ämnade att hantera risker och fördela kapital på ett effektivt sätt, skapat risker och grovt felaktigt fördelat resurser.

Vi kommer snart att få veta om vi lärt läxan av den här krisen bättre än vi lärt av tidigare kriser.

Om inte USA och andra utvecklade industriländer gör stora framsteg när det gäller att reformera finanssektorn under 2010 kommer vi snart nog att få ett nytt tillfälle att lära.

JOSEPH E STIGLITZ

Copyright: Project Syndicate

Översättning: Magnus Jiborn