"Reträtt från Afghanistan är inget alternativ"

Förra våren stod pakistanska talibaner från Swatdalen bara tio mil från kärnvapnen i Islamabad.

Den som tror att den fredsfrämjande insatsen i Afghanistan bara rör regional säkerhet misstar sig gruvligt. I vår globaliserade tid är spridningsriskerna obegränsade.

Därför är reträtt från Afghanistan inget alternativ vare sig för FN eller Nato.

Den försämrade säkerheten och svårigheterna att bygga en fungerande afghansk stat ställer dock krav på nytänkande. I grunden handlar det om att finna stabila politiska lösningar som kan accepteras av landets många och mäktiga grannar.

Bristen på engagemang och ansvarstagande från Kina, Iran, Ryssland och även Pakistan motverkar framgång. I något fall kan ett instabilt Afghanistan till och med anses ligga i deras intresse.

I den strategi som lagts upp av den internationella styrkan Isafs befälhavare, Stanley McChrystal, betonas förstärkta utvecklingsinsatser för att bygga upp den sargade nationen. Uppgiften att stabilisera landet är omöjlig om befolkningen inte ges hopp om en bättre framtid.

Internationell militär närvaro i Afghanistan är nödvändig för att trygga biståndsinsatser. Allt måste även göras för att undvika att civila afghaner kommer till skada.

Logiken talar för en ny strategi med ökat fokus på utveckling av civila, sociala och politiska förhållanden. Säkerhetsansvaret kommer i högre grad att överföras till afghansk polis och militär. Sannolikt öppnar man också för förhandlingar mellan president Hamid Karzai och mindre hårdföra talibaner.

När Sverige, genom den förra regeringen, tog på sig ansvaret för fyra provinser i Afghanistan betecknades åtagandet som långsiktigt. Idag går meningarna isär inom den rödgröna oppositionen:

Socialdemokraterna står fast. Miljöpartiet föreslog i höstas ett ansvarsfullt återtåg, men gick senare med på förlängning till 2011. Vänsterpartiet vill omedelbart lämna det afghanska folket åt sitt öde.

Tanken på att ansvaret för den svenska närvaron i Afghanistan kan komma att överlämnas till en rödgrön regering hisnar. Regeringen tvingas dagligen hantera frågor som rör svenska soldaters liv och hälsa i Afghanistan.

Särskilt skrämmande är perspektivet då det i oppositionen finns tendenser att blanda samman två helt oberoende frågor: om Sverige överhuvudtaget skall vara närvarande, och vilka resurser de svenska trupperna skall ha till sitt förfogande.

När vi bestämt oss för att stanna skall Försvarsmakten ha de resurser som krävs för att skydda både afghanerna och våra soldater. För ett drygt år sedan underströk Miljöpartiet sin tveksamhet genom att säga ja till ett förlängt mandat, men nej till en utökning av truppbidraget.

Sådana markeringar är farliga och oansvariga.

Under denna mandatperiod har beslut fattats om en kraftig ökning av det svenska biståndet till Afghanistan, som redan är ett av Sveriges största biståndsländer i Asien. Antalet svenska soldater ökar successivt. Antalet civila rådgivare har mångdubblats.

Materielen har förbättrats, även om Sverige ännu inte förmått bidra med helikoptrar. Deras betydelse för att rädda soldaters liv kan inte överdrivas.

Utan helikoptrar kommer Sverige förr eller senare att tvingas hem utan att uppdraget att bygga fred i Afghanistan är avslutat.

ALLAN WIDMAN

ledamot i riksdagens försvarsutskott (FP)