Minnet av Förintelsens offer hedrades i onsdags runt om i Sverige, på dagen 65 år efter att koncentrationslägret Auschwitz befriades. Tyvärr var Förintelsen inte slutpunkten för människans grymhet, för efter Förintelsen har fler folkmord och mänskliga katastrofer inträffat. Minnesstunderna blir därför återigen en påminnelse om människors kapacitet till fruktansvärda och destruktiva handlingar – samma människor som också kan skapa så mycket skönhet och glädje.
2009 anmäldes 79 antisemitiska hatbrott i Malmö – en fördubbling från 2008. Det har gått så långt att judar väljer att flytta från Malmö för att de känner sig otrygga. Så länge människor hotas, skadas eller mördas på grund av sin etniska, politiska, sexuella eller religiösa tillhörighet har vi inte gjort tillräckligt. Medkänslan med och respekten för andra måste ständigt återerövras. För detta har alla ett ansvar.
Samma dag som Förintelsens minnesdag ägde rum gjorde Malmös kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu ett antal uppseendeväckande uttalanden i Skånska Dagbladet. Attentaten mot den judiska befolkningen anser han vara en polisiär fråga, möjligen kan kommunen öka upplysningen om värdegrunder i skolan. Samtidigt gjorde han ett kraftfullt ställningstagande när det gäller konflikten i Gaza, som han kallar en varböld, och uttryckte förståelse för att denna har spillt över på Malmö.
Konflikten i Mellanöstern är komplicerad och infekterad, vilket gör Reepalus uttalanden problematiska. Han riskerar att bidra till hårdare blockeringar och ökade konflikter i det svenska samhället.
Sveriges ställningstagande när det gäller konflikten i Mellanöstern är tydligt. Vi skall bidra med att öppna dörrar, inte stänga dem. Det innebär att vi skall ha en öppen dialog och nära relationer med båda sidor i konflikten. Stödja den valda palestinska myndigheten, men också värna Israels rätt till en egen stat.
Målet måste vara att öppna Gaza och att åstadkomma en fredlig tvåstatslösning. Då måste ockupationen upphöra, terrorismen stoppas, en bärkraftig palestinsk stat skapas och Israels rätt att leva inom säkra och erkända gränser respekteras. Men för varje bomb som faller över Palestina och för varje raket som avfyras mot Israel ligger denna tvåstatslösning allt längre bort.
Genom att bara ta ställning för en sida riskerar man att legitimera den sidans våld för att den andra sidans är så avskyvärt. Då har man gjort sig till en del av våldets ideologi. Detta trots att vi vet att den enda vägen ur konflikten heter försoning. Det är mot denna bakgrund man skall se Ilmar Reepalus uttalanden. Det är dock inte första gången Reepalu arbetar för ett ensidigt skuldbeläggande av Israel.
Senast gällde det den omdiskuterade Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel i mars förra året. Idrottens betydelse som mötesplats och grund för dialog kan inte nog betonas. I den idrottspolitiska proposition som regeringen presenterade, bara ett par veckor före matchen, fastslogs att idrotten skall främja integration, jämställdhet och god etik.
Ändå menade Reepalu i Sydsvenskan den 20 februari 2009 att man inte skulle spela någon match mot Israel överhuvudtaget. Det var en match mot staten Israel och en provokation mot alla de Malmöbor som har släktingar i Gaza, ansåg han. De terrorattacker som utförts från den palestinska sidan, eller den olust Malmös judiska befolkning kunde känna över hans uttalanden, tog han ingen notis om. Det som kunde ha utgjort grunden för dialog blev en match inför tomma läktare.
Den sionism som utgår från rätten till en judisk stat ställer Reepalu nu mot den antisemitism som utgår från hatet mot det judiska folket. Det är skamligt. Till Skånska Dagbladet säger Ilmar Reepalu att den judiska församlingen borde agera mot staten Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. Judiska individer och församlingar har ett ansvar för hur omvärlden uppfattar dem, menar han.
Enligt judiska församlingen finns det i upptagningsområdet Malmö cirka 3000 judar. Det är anmärkningsvärt att en kommunstyrelseordförande kollektivt skuldbelägger en hel grupp på detta sätt. Det är lika orimligt som att Malmös muslimer skulle bära ett kollektivt ansvar för de terrorattacker och raketangrepp som utförts från den palestinska sidan.
Ilmar Reepalu försvarar sin ståndpunkt med att han inte uttalat sig som kommunpolitiker utan som privatperson. Så fungerar det givetvis inte, och det vet Reepalu.
Förtroendevald är man dygnet runt – det är inte en hatt man kan ta på och av som det passar. Vi bär alla ett ansvar för vad vi säger och hur vi agerar, oavsett vilken roll vi gör det i. En åsikt blir heller inte mer eller mindre acceptabel beroende på vilket sammanhang den uttalas i.
Malmös motto är mångfald, möten, möjligheter. Det är en god devis som borde gälla för hela Sverige. Men då måste man också ta ansvar för den i praktiken och se till att den omfattar alla. Det är ett ansvar som vi är beredda att ta, det borde även Ilmar Reepalu vara.
OLOF LAVESSON
% är glada
% är likgiltiga