"USA-hat hjälper inte Haiti"

Haiti har en lång och komplicerad relation med omvärlden. Landet isolerades under 1800-talet. Det var omgivet av nationer som alla fruktade slavuppror efter den haitiska revolutionen. Paradoxalt nog var Frankrike, den forna kolonialmakten, det första landet som erkände Haitis självständighet, 1825, följt av Holland, Preussen, Sverige och Danmark.

USA gjorde det inte förrän 1862. Fem år senare började den expansiva amerikanska utrikespolitiken och helt naturligt betraktades då Karibien som en amerikansk intressezon.

Amerikanerna ockuperade Haiti 1915–34, i första hand för att USA fruktade att Tyskland skulle upprätta ubåtsbaser i området, vilka skulle hota Panamakanalen och den amerikanska sjöfarten. USA:s ekonomiska intressen i Haiti var försumbara.

Ockupationen var inte väladministrerad och det var inte mycket av det som gjordes som överlevde den. Tidens rasism och bristen på förståelse av det haitiska samhället och kulturen gjorde att den tog en olycklig vändning.

Högst prioriterad var betalningen av statsskulden. Det blev inte så mycket över för utvecklingsändamål. Några få amerikanska investeringar kom till stånd.

Vägar byggdes. Korruptionen inom administrationen minskade. Halvhjärtade satsningar gjordes inom jordbruket och utbildningen. Hälso- och sjukvården förbättrades.

Amerikanerna gjorde emellertid ingenting för att förbereda haitierna för demokrati.

Ett uppror slogs brutalt ner, en ny armé skapades, en armé som tyvärr skulle få alldeles för stort inflytande över politiken efter ockupationen.

Haiti fortsatte att vara föremål för USA:s intresse även efter 1934, inte minst under det kalla kriget och efter Castros maktövertagande på Kuba. Önskan om stabilitet i Karibien dominerade den amerikanska politiken.

Demokratiska val hölls inte förrän 1990. När den valde presidenten Aristide följande år avsattes av militären var det med amerikansk hjälp som han återinstallerades 1994.

Allt detta är historia och borde få förbli så.

Den 12 januari förstördes Haitis huvudstad av en jordbävning. Rapporteringen i medierna har mest handlat om jordbävningens konsekvenser och om vad som krävs för att landet skall kunna komma på fötter igen.

Alla verkar emellertid inte ha förstått att det gäller att blicka framåt. Vissa ser bakåt i stället, genom felslipade och missfärgade glasögon. USA-hatets vänner har vädrat morgonluft efter katastrofen.

För dem handlar det inte om att hjälpa de fattiga haitierna utan om att skuldbelägga USA. Det finns en lång tradition av att skylla alla Haitis problem på omvärlden:

Frankrike skapade en slavkoloni under sexton- och sjuttonhundratalet, och efter frigörelsen har det varit USA som har hindrat den ekonomiska och sociala utvecklingen.

Men att skylla på USA skymmer bara de långt viktigare inhemska orsakerna till underutvecklingen.

Under artonhundratalet skapades en plundrarstat i Haiti och det är denna stat som har varit det främsta hindret för ekonomisk och social utveckling i den lilla önationen, ända fram till våra dagar.

Allra mest improduktivt är att mana fram bilden av ett USA som inte har ändrats sedan president Woodrow Wilsons dagar. Det var inte Wilsons USA som ingrep efter jordbävningen den 12 januari i år. Det var den svarte presidenten Barack Obamas.

Det var fullständigt självklart att USA måste ta ledningen i det omedelbara räddningsarbetet. Port-au-Prince ligger bara en timme från Miami och i USA fanns ett enhetligt kommando.

FN:s administration i Haiti låg i spillror. När Haitis förra premiärminister Michèlle Pierre-Louis av Le Figaro fick frågan om det inte var förmyndarskap att USA ingrep nekade hon energiskt. Det handlar enbart om att vara pragmatisk. Att diskutera historia just nu är meningslöst. Nu gäller rekonstruktion.

Den första fasen av hjälparbetet – den rena katastrofhjälpen – kommer snart att vara till ända. Därefter måste nationen Haiti byggas upp – ett nytt Haiti som kastar sin nattsvarta historia överbord.

Nationsbygget är givetvis i första hand en uppgift för haitierna själva, men i samarbete med det internationella samfundet. Det kan aldrig vara en angelägenhet enbart för USA.

Organisationer som FN och Världsbanken måste spela en framträdande roll. Haitikatastrofen är den värsta i FN:s historia. Ekonomisk och social utveckling är definitionsmässigt en långsiktig process. Det finns inga enkla lösningar, inga patentmediciner. Det som raserats måste byggas upp. Ekonomins hjul måste fås snurra. Haiti är inte ens tillbaka på ruta ett.

Det går tyvärr inte att tro att haitierna på egen hand skall klara av att bryta med sin historia. De inhemska politikerna har gång på gång bevisat att de saknar både intresse och förmåga. Här krävs hjälp och stöd, och tyvärr också övervakning.

Haitierna måste tänka i helt andra banor än tidigare. Det handlar om att få fram nya ledare och politiker som inte fokuserar på sina snäva egenintressen utan har förståelse för hur de människor som lever på en eller en halv dollar om dagen egentligen har det.

Här hjälper ingen marxistisk, postmodern eller postkolonial frasretorik. Det finns ingen anledning att ifrågasätta de grundläggande västerländska humanistiska värderingarna.

Det börjar bli dags att ta USA:s humanitära engagemang på allvar. I sin artikel om Haiti i Newsweek den 25 januari betonade Obama att USA kommer att samverka med såväl FN som med Haitis folk och regering.

Det finns inga skäl att betvivla att så kommer att ske.

MATS LUNDAHL