Replik: "USA värnar sina egna intressen i Haiti"

Som en av dem Mats Lundahl förmodligen inkluderar i ”USA-hatets vänner” ser jag mig föranledd att replikera på hans debattartikel (Aktuella frågor 5.2)

Det finns, säger Lundahl, en lång och dålig tradition att skylla alla Haitis problem på yttervärlden. Först har vi Frankrike som under 1600- och 1700-talet skapade en slavkoloni som, vilket bör tillläggas, var Frankrikes allra rikaste besittning och stod för en femtedel av moderlandets intäkter när Bastiljen föll 1789.

Sedan, hävdar vissa ”USA-ätare” med sina felslipade och missfärgade glasögon, är det USA som hindrat den ekonomiska och sociala utvecklingen.

Men skall bara USA anklagas? På 1800-talet, påminner oss Lundahl, skapades en plundrarstat i Haiti. Hur den fungerade och hur Haitis maktelit utnyttjade den bräckliga statsmakten för eget gagn har Lundahl förtjänstfullt beskrivit i flera böcker om den haitiska kleptokratin, ett användbart begrepp Lundahl om inte själv myntat så i varje fall introducerat.

Enligt Lundahl kan man inte vänta sig att haitierna själva skall kunna bryta med sin dystra historia.

Dock har försök gjorts. Efter den förfärliga familjen Duvalier – som, vilket Lundahl påminner om, under kalla kriget fick USA:s stöd i stabilitetens namn, eftersom alternativet, den kubanska revolutionen nästgårds, ansågs värre – skedde på Haiti ett demokratiskt genombrott. Om det är Lundahl förvånansvärt tystlåten.

Det är riktigt att Jean-Bertrand Aristide – vald till president av en folkmajoritet, kort därefter avsatt av Haitis militär – med USA:s hjälp återinsattes 1994.

Vad Lundahl däremot inte meddelar är att Aristide avsattes en gång till, 2004, när han åter valts till president och fortfarande sågs som ett orosmoment, en besvärlig populist som motsatte sig USA:s och Internationella valutafondens krav på demontering av det lilla som fanns kvar av Haitis statsapparat. 2004 fördes Aristide i ett amerikanskt militärplan ut ur Haiti, dumpades i Frankrikes gamla koloni Centralafrikanska republiken och fick till sist asyl i Sydafrika.

Det gäller, skriver Mats Lundahl, att få fram nya haitiska ledare som inte fokuserar på snäva egenintressen utan har förståelse för hur fattiga haitier har det. Det behövs hjälp och stöd – och tyvärr också övervakning.

Har någon kontaktat Aristide i hans sydafrikanska exil? Jag vet att mitt förslag kommer att bemötas med fnysningar. Den två gånger avsatte presidenten klumpas ofta ihop med andra läskiga haitiska ledare.

Men Aristide är inte ännu en i den långa raden haitiska kleptokrater.

Bakom Aristide fanns en stormflod – det är vad Lavalas, hans rörelses namn, betyder på Haitis nationalspråk créole – av folkligt engagemang. Kanske kunde Barack Obama, som valdes till president tack vare en liknande stormflod i USA för drygt ett år sedan, förmås att känna lite empati?

Eller gäller det återigen att garantera stabiliteten i det amerikanska närområdet?

BJÖRN KUMM