"Sopberget är en myt"

Tillväxtkritiker vill att vi skall konsumera mindre, producera mindre och helt enkelt klara oss på mindre. Allt det här skall vi göra för miljöns skull.

Men vi konsumerar och producerar ju inte på samma sätt år efter år. Vi förnyar oss hela tiden och i den förnyelsen kommer det fram nya produkter och tjänster. Tillväxt är inte mer av samma sak.

Tillväxt är förändring.

Nya miljövänliga produkter och bättre sätt att producera gör det möjligt att behålla tillväxtsamhället samtidigt som vi värnar om miljön.

Vi blir också bättre och bättre på att ta hand om vårt avfall. Sopberget är en omhuldad myt.

Otaliga är de intellektuella som i sopberget har sett en symbol för konsumtionssamhällets baksida. Sopberget blir till ett bevis på att utvecklingen är ohållbar och att vi måste bromsa innan det är för sent.

Men hur är det i verkligheten?

På tio år har antalet kommunala soptippar minskat från cirka 300 till färre än 100. Anledningen är att vi har blivit bättre på återvinning.

Det som slängs på soptipparna är dessutom av en helt annan karaktär än förr. Det finns en del farligt avfall som inte kan läggas någon annanstans. Men i övrigt handlar det mycket om förorenade jordmassor, som numera klassas som avfall men inte gjorde det förr.

Varje år producerar vi 515 kilo hushållsavfall per person. Myndigheterna brukar framhäva denna stora siffra och vill påverka oss att slänga mindre. Men det är bara 15 kilo som hamnar på soptipp. Resten återvinns i någon form, antingen som fjärrvärme eller som material eller biogas.

Sverige har kommit långt i att skapa ett återvinningssamhälle. Miljörörelsen har varit viktig som påtryckare för att få till dessa förbättringar. Men samtidigt verkar det inte som att de själva har förstått den nya situationen.

Det talas lika mycket om sopberg nu som det gjordes förr, trots att sopberget inte finns kvar.

Istället borde vi glädjas åt förbättringarna. Det viktigaste bidraget Sverige kan ge är att exportera vårt sätt att ta hand om avfall. I många länder fortsätter man att slänga avfallet på soptippar. Där ligger skräpet sedan och ruttnar och i den processen uppstår metangaser som, om de släpps ut i atmosfären, är minst tjugo gånger så skadliga som koldioxid.

Sverige har en viktig uppgift i att sprida effektiv miljöteknik till andra länder. I själva verket längtar världen efter en modell som kombinerar tillväxt och miljöhänsyn, och Sverige kan visa upp just ett sådant exempel.

Miljörörelsen verkar dock vara så fäst vid sin utopi om minskad konsumtion att de inte ser den andra mer tilltalande vägen.

Sverige har lyckats vända trenden när det gäller växthusgaserna, de har minskat med 12 procent sedan 1990. Bland annat på grund av förbättrad avfallshantering.

Det är en berättelse som behöver berättas och jag undrar varför miljörörelsen inte gör det.

JONAS FRYCKLUND