Vem upphävde neutralitetspolitiken?

Förra året vid skolexamensdags, när de flesta, inklusive politiker och journalister, var upptagna med blomsterbuketter och skolgårdsträngsel, läste jag en notis om att riksdagen en av de sista arbetsdagarna före sitt sommarlov, den 16 juni, hade klubbat igenom en ny försvarspolitisk skrivning där den traditionella formuleringen om alliansfrihet med möjlighet till neutralitet vid konflikter strukits.

Vid denna tidpunkt förenas Sverige varje år i en enda gemensam andning: ”Sommar!” De flesta är redan på väg mot badstranden.

Det gick till på liknande sätt när propositionen om att kraftigt utöka ett dittills blygsamt svensk FN-kompani i Afghanistan lades fram för riksdagen den 12 juni 2002 – samtidigt som Sverige spelade VM i fotboll.

Dessa två beslut, som knappast uppfattades av allmänheten, har nu fått sin gemensamma konsekvens:

Idag packas unga stupade svenska soldaters kroppar i kistor i Afghanistan samtidigt som nya unga svenska soldater packar sina trunkar för att i maj ge sig ut i samma krig och slåss för ... ja, vadå?

Sverige? USA? FN? Afghanska kvinnors rättigheter? Afghansk demokrati?

Eller skall de kanske inte slåss för, utan mot något? Talibaner? Opiumodlare? Terrorister?

Motiven skiftar upphörligt i den svenska regeringens och försvarsmaktens argumentation. När inte den ena formuleringen fungerar så kommer vips en ny.

Enligt USA:s president Barack Obama, som är ytterst ansvarig för den multinationella armé som svenskarna ingår i, så är målet för kriget ett enda: att krossa talibanerna och sedan åka hem.

Men hans underlydande svenske soldat har av sina svenska mellanchefer fått en helt annan målbild. Han förväntas lämna vapnet i bilen, gå runt i byarna och vinna befolkningens hjärta och sinne inför ett kommande uppbyggnadsarbete av ett land i spillror. Fast om någon skjuter så får han skjuta tillbaka.

Denna omöjliga kombiuppgift har försetts med beteckningen ”utveckling och säkerhet”.

Det enda som kan fastställas med säkerhet är: svenskarna åker inte till Afghanistan för att försvara den svenska neutralitetspolitiken. För den finns inte längre. Den försvann som den sista snön en varm försommardag i fjol, utan att de ansvariga ställde den naturliga frågan om en så livsavgörande kursändring till folket:

”Vad tycker ni?”

Upphävandet av det folkligt förankrade samhällskontraktet om strävan efter neutralitet har genomförts med samma administrativa fiffighet som oseriösa telefon­operatörer använder när de i efterhand skriver om villkoren i kundkontrakten.

Under de senaste åren har ordet neutralitet sakta suddats ut ur alla politiska skrifter och ersatts med allt svagare associativa ord. Ord för ord har en helt ny och främmande militär ideologi konstruerats. Till en början i försiktiga formuleringar om samarbete och viss samordnad övningsverksamhet, senare i beslut om gemensam Natostandard för vapen och reservdelar.

Själva metoden att sudda den tidigare tydliga målbilden steg för steg med knappt märkbara retuscheringar har fått till följd att folkopinionen har avväpnats innan den ens insett vad som pågår.

Vem har drivit linjen att upphäva Sveriges neutralitetspolitik utan folkomröstning och med minsta möjliga debattrisk?

Är det utrikesminister Carl Bildt, som redan i förra årets utrikespolitiska deklaration i riksdagen – fyra månader före riksdagens beslut den 16 juni – helt hoppade över att nämna något om Sveriges neutralitetspolitik, vilken varit grundbulten i varje modern svensk utrikesministers årliga tal?

Möjligheten till neutralitet – detta av många generationer mödosamt upparbetade grundvärde – har hållit Sverige utanför krig i tvåhundra år. Dessutom är det neutralitetspolitiken som utgjort försvaret för försvaret. Och för Sveriges försvarsindustri.

Denna grundläggande överenskommelse mellan Sveriges regeringar och det svenska folket har i folksjäl och sinne haft samma självklara hedersplats som den nedärvda respekten för allemansrätten. Det handlar om en livssyn, en Sverigebild som har vårdats av oss själva men också vördats av omvärlden.

Neutralitet är inte passivitet. Neutralitet är en livshållning som är möjliggörande, en artfrände till integriteten, den privata omutbarheten.

En sådan hållning provocerar de våldsamma – men låter sig inte provoceras. Den svenska neutralitetspolitiken har på olika grunder kritiserats – men alltid i grunden respekterats.

Den har gjort det möjligt för Sverige att med trovärdighet spela en betydligt större roll i världspolitiken än vad landets storlek motiverar.

Nu är många av dessa möjligheter bortsopade. Sverige är idag i såväl teori som praktik en USA-allierad och betraktas av omvärlden som en sådan.

Denna helomvändning har skett nästan obemärkt. Hur är det möjligt? Vi för en livlig debatt om hotet från kärnkraften – samtidigt som vi kritiklöst marscherar ut i krig tillsammans med länder som hotar med kärnvapen.

Varför förses svenska soldater med ädla motiv som saknar motsvarighet i de amerikanska chefernas krigsplan? Vem är drivkraften bakom den långa process som slutligen upphävde Sveriges neutralitetspolitik den där försommardagen i fjol? Och varför?

Detta vill jag gärna höra Carl Bildt berätta om i sin utrikespolitiska deklaration idag.

RICHARD HOBERT