"Historien ger god överblick"

Varför skall alla elever läsa historia? En ny kursplan för ämnet har presenterats och lagts ut på remiss. Där sägs att 1900-talshistorien är den viktigaste, eftersom den berättar hur vi hamnat där vi är idag. Var någonstans? Vilka vi?

Historien är personlig och har ett djupt ontologiskt värde. Vad är det och vad har det varit att vara människa – man, kvinna, barn i olika tider på olika platser? Den historien är i grunden humanistisk och inte samhällsvetenskaplig. Dessutom är den pluralistisk. En kvinna från Somalia har naturligtvis en annan historia än en svensk metodiklektor, och hennes dotter i svensk skola kan säkert identifiera sig med en indiankvinna med spädbarn på armen på Trail of tears 1838 – den led längs vilken amerikanska indianer i bland annat Georgia tvingades att vandra västerut. Vem vill man vara? Vad kunde och kan man göra? Ur historien framträder många förebilder, många levande och sedan länge döda att slå följe med. Det kan vara en tröst.

Historien bör ge distans, inte förklara eller försvara (!) det i många avseenden vansinniga och orättvisa nuvarande världsläget. För det behövs långa perspektiv. Framtidens aktörer måste se lika långt i backspegeln som framåt. Här är 100 år inte mycket och den sociala fantasin avgörande. Hur skapar vi en hållbar utveckling och en planet för alla? Kan vi lära något av förfluten resursanvändning och inställning till naturen eller av kampen för ökad demokrati?

Historien är global. För de flesta i vår värld har slaveriets, kolonialismens och imperialismens härjningar haft större betydelse än det parentetiska kalla kriget, under vilka kursplaneförfattarna växte upp i Sverige. Upptrappningen inför första världskriget och de orättfärdiga fredsfördragen efteråt är den verkliga 1900-talskatastrofen i vår del av världen och utgör bakgrunden till ryska revolutionen, nazismen, Förintelsen och många av våra invandrarelevers familjehistoria.

Historien upprepar sig inte men vi kan genom källkritik lära oss att känna igen lögnen. Digerdöden och spanska sjukan var pandemier. Det var inte svininfluensan 2009. Argumenten för att använda våld har ofta samma missionerande vokabulär. Fanatikerna upprepar sina argument. Det gäller att studera retoriken, till exempel den som föregick det första korståget 1096 eller epitetet oövervinnerliga för något som strax övervanns!

Historien utgör en del av den gemensamma allmänbildningen. Redan under den grekiska antiken uppstod klyftan mellan Platons idealism och Aristoteles materialism – den filosofiska skiljelinje som alltjämt råder. Efter 2 700 år lever Homeros epos i gemensam västerländsk tradition (häromdagen på Sydsvenskans ledarsida), i modern litteratur och som samtalsämne under EU:s ministermiddagar. Många menar också att det är roligt med en viss framgång i historiska frågesporter. Turistorternas historiska guidningar är ofta fullbokade. Humanistisk bildning ger hög status, ett kommunikativt kapital, visar nyss genomförda undersökningar.

Men historien vaccinerar inte mot rasism eller förtryck. Den har tvärtom ofta åberopats som försvar och legitimering av nutida omänskliga och antidemokratiska rörelser, till exempel i form av etnisk rensning. Nynazister vet mycket väl vad som hände i de tyska koncentrations- och förintelselägren men de saknar empati och fantasi, saknar förmåga att vara den andre, en förmåga som kan uppövas genom studier av enskilda människoöden i historien, på film eller i skönlitteratur.

Det är ingen slump att litteraturvetare ofta stått upp för sina ideal där historiker hukat under makten. För den som är intresserad av frigörande historia, ökad tolerans och framtida medborgaransvar rekommenderas Amos Oz utmärkta lilla skrift Hur man botar en fanatiker. Har kursplanegruppens män läst den?

Inger Hillerborg

Gymnasielärare i historia i Malmö

”Ämnesreform en nödvändighet”

Varför skall vi ha kunskap om historien? De allra flesta är eniga om att det är för att det förbättrar vår förståelse av nutiden. En central del i kritiken mot den nya kursplanen i historia för grundskolan är att insikt om de långa historiska perspektiven och kunskap om antiken är viktiga för elevernas nutidsförståelse.

Jag håller med om att mer och djupare kunskap om historien alltid är positivt, men när man kräver att mer historia skall in i kursplanen är det två viktiga frågor man måste ta i beaktande. Den första är hur det står till med historiekunskapen bland dagens elever och vad forskningen säger om lärande i historia.

I utvärderingen av grundskolan från 2003 (NU-03) framkom att eleverna har stora luckor i historiekunskaperna, bland annat om orsakerna till det svenska välfärdssamhällets framväxt. I den forskning som bedrivs om elevers lärande i historia råder enighet om att ju större koppling eleven kan se mellan undervisningsstoffet och sin egen livsvärld desto större är chansen att eleven kan utveckla förståelse för det undervisningen handlar om.

Den andra frågan handlar om det faktum att historieämnet i grundskolan har begränsat med tid och att det är läraren som är ansvarig för att avgöra vilka delar av historien som skall tas upp i undervisningen.

De vaga formuleringarna i dagens kursplan har lett till två problematiska förhållanden. För det första att man i de flesta svenska klassrum försöker pressa in så mycket historia som möjligt vilket leder till att undervisningen tenderar att bli ytlig, då man inte hinner studera någon tidsperiod eller något fenomen på djupet.

Fokusering på ytlig kunskap är en viktig förklaring till elevernas svaga historiekunskaper eftersom eleverna har svårt att uppfatta den ytliga, snabbt förmedlade historien som meningsfull.

För det andra gör olika lärare olika urval, vilket innebär att undervisningen behandlar olika saker beroende på vilket klassrum man tittar in i, vilket är skadligt för målet om en likvärdig undervisning.

Det är dessa två problem som ligger bakom de direktiv som regeringen gav till Skolverket inför reformeringen av kursplanerna.

Om man ställer upp på kritikernas krav att mer historia skall in i kursplanen är det en sak man bör tänka på. Givet de problem som framkommer i NU-03 måste kritikerna kunna motivera varför kunskaper om antiken och medeltiden är bättre än något av det centrala innehållet i det liggande förslaget för att fördjupa elevernas nutidsförståelse.

Frågan är vad som bättre befordrar denna nutidsförståelse, studier av den atenska demokratin eller studier av demokratiseringsprocessen i Sverige. Anledningen till att det är viktigt att inte pressa in för mycket stoff i kursplanen är att så kallad stoffträngsel enligt forskningen allvarligt hämmar möjligheten till djupare förståelse.

Innan mer tid har utlovats till historieundervisning i skolan hoppas jag att utbildningsminister Jan Björklund (FP) står emot lockropen från de sirener som, medvetet eller omedvetet, ropar på kvantitet snarare än kvalitet.

David Rosenlund

Gymnasielärare i historia i Malmö