"Storkrig hotar i Mellanöstern"

Över hela Mellanöstern sprider sig nu den fatalistiska uppfattningen att krig är oundvikligt. Vissa ser krig som enda sättet att lösa upp en allt mer fastlåst situation, att skaka om en dysfunktionell regional ordning, vars huvudaktörer inte bara ligger i fejd med varandra utan också är oförmögna att göra något åt de egna regimernas brist på legitimitet.

Eldfängda ordsalvor mellan Israel och både Syrien och Hizbollah har gett nytt bränsle åt oron för krig vid Israels norra gräns. Känsligheten är så stor att den senaste spänningen orsakades av att Syrien missuppfattade den israeliske försvarsministern Ehud Baraks uppmaning till fredsförhandlingar för att undvika ”ett fullskaligt regionalt krig”, och tolkade uppmaningen som ett hot.

Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah varnade för första gången uttryckligen Israel för att en ny konfliktomgång inte skulle begränsas till en uppgörelse mellan Israel och Libanon, utan involvera hela regionens ”konfrontationsaxel” – Syrien, Iran, Hizbollah och Hamas. Det skulle även bli fallet om Israel släppte lös sitt flygvapen mot iranska kärninstallationer. Vidare klargjorde Nasrallah att Israels så kallade Dahyiadoktrin om total förödelse av Libanon i händelse av krig skulle besvaras med samma mynt.

Risken för en stor eldsvåda i Mellanöstern har satt igång en luftbro av högt uppsatta amerikanska regeringstjänstemän till Israel för att varna för de förödande konsekvenser som en israelisk attack mot Iran skulle kunna få. Obamaadministrationens viktigaste utmaning just nu är inte att skapa fred utan att hantera och avvärja konflikt. CIA-chefen Leon Panetta och försvarsstabschefen amiral Mike Mullen har redan hunnit komma och gå, och idag kommer USA:s vicepresident Joe Biden till Jerusalem.

Men att förhindra krig kommer inte att bli lätt, inte minst som mystiken kring Barack Obama har skingrats i arabvärlden. Förväntningarna om att Obama skulle möjliggöra för syrierna och palestinierna att få tillbaka land utan att ta till vapen har visat sig orealistiska. Inte heller har Obama lyckats tygla Irans obevekliga strävan efter regional hegemoni, eller övertala iranierna att överge sina kärnvapenplaner.

Israel kommer med största sannolikhet att lyssna på USA:s råd och överväga en förebyggande attack mot Iran endast om alla diplomatiska medel är uttömda, och efter att eventuella sanktioner som omvärlden kan tänkas enas kring visat sig oförmögna att hejda Irans marsch mot kärnvapeninnehav. Oavsett hur orättfärdigt Israels traditionella militära agerande kan verka i landets fienders och kritikers ögon har landet alltid strävat efter att basera sina militära aktioner på skäl som kan rättfärdigas.

Detta gäller i synnerhet när det handlar om en attack mot iranska kärninstallationer. Israel skulle inte vilja framstå som den som saboterade möjligheterna till en diplomatisk lösning på en konflikt som i vilket fall som helst inte kan lösas med enbart militära medel.

Man skall komma ihåg att krigen i Mellanöstern alltid har startat när parterna egentligen inte velat ha dem. Kriget 1967 är ett exempel. Dagens oro underblåses av både verkliga och inbillade hotbilder. Den iranska utmaningen mot Israels strategiska hegemoni framställs som ett existentiellt hot av Förintelsedimensioner, och Israels andra fiender – Hizbollah, som tror sig kunna framkalla ”slutet på den sionistiska enheten”, och Syrien, som skryter öppet om att dess ballistiska missiler har kapacitet att förstöra Israels största städer – betraktas på samma sätt som irrationella aktörer.

Ett hemligt krig mellan Israel och Iran har pågått en tid. Morden – vilka påstås vara utförda av Israel – på Imad Mughniyya, Hizbollahs militära ledare och Irans närmaste allierade i organisationen, för två år sedan, och mer nyligen på Mahmoud al-Mahbouh, högt uppsatt Hamasledare och ansvarig för förbindelserna med al-Qudsstyrkorna inom Irans revolutionära garde, vittnar om att en helt oplanerad kedja av händelser kan sätta igång ett verkligt krig.

Den libanesiska fronten kan fatta eld om Hizbollah försöker hämnas Mughniyyas död, eller helt enkelt som en ryggmärgsreaktion på en provokation, liknande inledningen av kriget i Libanon 2006. Om Iran och Syrien då beslutar sig för att backa upp Hizbollah skulle en direkt israelisk-iransk konfrontation kunna följa. Det som Israel planerat som en förebyggande attack mot Iran skulle då kunna framställas som självförsvar.

General James Jones, president Obamas nationella säkerhetsrådgivare, kom nyligen med en annan, men lika illavarslande förutsägelse. Irans svar på ett växande internationellt tryck skulle, sade han, kunna vara att attackera Israel via sina allierade, Hizbollah och Hamas. En sådan attack skulle kunna tända på en större regional eldsvåda.

Krigshot i Mellanöstern skall aldrig avfärdas som ihåliga. Förutsägelser om krig har alltför ofta visats sig vara självuppfyllande. Och USA:s extraordinära ansträngningar för att tygla Israel räcker möjligen inte till för att avvärja en katastrof. Tiden då Pax americana rådde i regionen är över.

För att undvika en regional explosion krävs därför en mobilisering av alla stora internationella aktörer som vill se diplomatiska lösningar både på den arabisk-israeliska konflikten och på Irans strävan att bli en legitim part i en ny regional ordning.

Shlomo Ben-Ami

Copyright: Project Syndicate

Översättning: Magnus Jiborn