"Nyckel finns till klimatframgång"

Det kom inget nytt bränsle i klimatarbetet vid EU-toppmötet nyligen, snarare tvärtom. Ledarna står fast vid EU:s låga ambitioner från Köpenhamn. Statsminister Fredrik Reinfeldt upprepade att en grupp stora utsläppsländer borde ta tag i frågan själva.

Han är inte ensam. I debatten efter Köpenhamn hörs återkommande att en anledning till misslyckandet var att för många länder finns med i FN, och att det vore bättre om de stora utsläppsländerna själva fick sköta frågan. Vi ser allvarligt på detta. En av anledningarna till haveriet i Köpenhamn var ju tvärtom att de viktiga diskussionerna fördes i slutna rum mellan några få rika och nyrika länder.

Förslagen bygger också på tron att ledningarna i de största utsläppsländerna verkligen vill minska sina utsläpp och stötta andra fattiga länder i sin omställning i sann solidaritet. All erfarenhet inför och under Köpenhamnsmötet visar ju på motsatsen. De rika länderna med höga per capita-utsläpp har inte lovat ens i närheten av de nödvändiga utsläppsminskningarna. Kina har satt upp ambitiösa mål med tanke på att landet har 700 miljoner fattiga, men motarbetade aktivt gemensamma bindande formuleringar i Köpenhamn. Alla stora utsläppsländer har satt sina nationella egenintressen främst. Att sätta dessa bockar som trädgårdsmästare vore förödande för möjligheten att hejda klimatkatastrofen.

USA har bara lovat 4 procent utsläppsminskningar till 2020, och hela tiden drivit på att omställningen skall baseras på utsläppshandel, som ytterligare urholkar denna låga siffra. Istället för livsstils- och teknikförändring i USA vill man kunna köpa sig fri och låta åtgärder ske där det är billigast. Samma sak med EU, som trots det bara har utlovat en minskning med 20 procent till 2020. Sverige är något bättre (–40 procent) men även här skall en tredjedel av åtgärderna ske genom utsläppshandel.

Vad detta i praktiken innebär är att rika och nyrika länder vill bestämma takten och metoderna i klimatarbetet globalt, men att konsekvenserna av klimatförändringen och åtgärderna till stor del får bäras av dem som inte får vara med där besluten tas.

Det kan komma att likna den nykolonialism som Valutafonden IMF administrerade under 1990-talet då strukturanpassningsprogram satte demokratin ur spel i många fattiga länder. Vi befarar ett scenario där klimathandelns börshajar understödda av militär kör bort småbönder för att etablera vattenkraftsdammar, etanolplantager, storskaliga monokulturer för klimatkompensation och/eller hindrar fattiga människor att ta ved. Sådana exempel finns redan i nuläget.

För att verkligen få till utsläppsminskningar är det inte eliterna i de största utsläppsländerna som måste ges ökad makt, utan de människor som drabbas av klimatförändringen och de forskare och rörelser i civilsamhället som kan tänka längre än kvartalskapitalismen klarar.

Det verkligt intressanta i Köpenhamn var det starka stödet från fattiga länder för målet att temperaturen inte får öka med mer än 1,5 grader. Ett mål som inte på samma sätt som 2 grader hotar låglänta och torkdrabbade länder. Sverige borde liera sig med dessa länder och ge möjlighet för deras röst att bli starkare istället för att ignorera dem som regeringen och EU länge gjorde inför Köpenhamn.

Det andra hoppingivande på mötet var den starka manifestationen till vilja för omställning som skedde runt förhandlingen. 100 000 aktivister, folkrörelseaktiva, forskare och journalister hade rest till klimatmötet i Köpenhamn för att delta inne på mötet och på de parallella aktiviteterna som Klima Forum.

Även om okunskapen om klimatfrågan fortfarande är stor i många länder, och klimatskeptiker gräver efter halmstrån som kan misskreditera klimatarbetet visade den breda uppslutningen i Köpenhamn på ett globalt civilsamhälle som tar frågan på största allvar. Den deklaration som antogs vid Klima Forum har nu skrivits under av 600 folkrörelser.

Det finns alltid krafter som vill utestänga civilsamhället och låta besluten tas i slutna rum i de ekonomiska och politiska eliterna.

I Köpenhamn fanns illavarslande tecken på detta. Lokalerna var inte anpassade till antalet ackrediterade så folkrörelseaktiva som rest från andra sidan jorden fick köa många timmar i kylan. Sista dagen begränsades civilsamhällets närvaro till 90 personer av de 15 000 ackrediterade. Världens största miljöfolkrörelse, Friends of The Earth, hindrades från att alls komma in på onsdagen. Ute på gatorna greps 2 000 personer trots att aktionerna var mycket disciplinerade och det i slutänden bara blivit några enstaka åtalade.

Det är inte genom stängda dörrar som klimatfrågan kan lösas. Istället bör den kraft som finns i civilsamhället tas till vara, både genom öppna dörrar till förhandlingarna och genom stöd till folkbildningsarbete nationellt och lokalt.

Sverige måste ge FN fortsatt mandat att förhandla fram ett fördjupat och skärpt Kyotoprotokoll, och aktivt ta ställning för de fattigaste ländernas krav i förhandlingarna inför mötet i Mexiko. Greenhouse Development Rights, som tagits fram av Stockholm Environment Institute, är ett intressant verktyg som tar hänsyn såväl till det historiska ansvaret och länders möjligheter att bidra till anpassning och utsläppsminskning, som till en rättvis fördelning av jordens resurser.

För klimaträttviserörelsen gäller det att fortsätta kämpa för verkliga klimatåtgärder hemma i våra kommuner, i Sverige och i EU, oavsett globala avtal. Valrörelsen är ett utmärkt tillfälle att kräva åtgärder som snabbt minskar utsläppen och som tar begreppet klimaträttvisa på allvar.

Lars Igeland

Ellie Cijvat