"Skilj på kvalitet och kvantitet i forskningen"

I januari 2009 fick Vetenskapsrådet, VR, i uppdrag av regeringen att införa en koppling mellan medelstilldelning till universiteten och forskningens resultat, mätt i publikationer och externa anslag. Mätningen av publikationer, och hur dessa citeras, kallas bibliometri. Enligt förra höstens forskningsproposition ger bibliometriska data en uppskattning av forskningens kvalitet.

Detta är nonsens: kvantitet och kvalitet är två olika saker.

Mätningar av antal publikationer och hur ofta de citeras säger inget om deras innehåll, nytta eller originalitet.

Det är oklart vilket vetenskapligt underlag regeringen haft för att införa denna mycket drastiska förändring av den vetenskapliga bedömningens traditionella metoder, att läsa och värdera. Man erkänner i propositionen att delade meningar råder om metodernas användbarhet, men säger att man vill använda dem ändå.

Den bibliometriska vetenskapen gör i sig inga anspråk på att kunna lösa kvalitetsfrågor. Samhällsvetenskapliga och historiska studier av vetenskapen ger inte stöd för antagandet att kvalitet kan mätas bibliometriskt. Det tycks som om regeringen har valt denna metod för att den är enkel och förment objektiv snarare än för att den är säker och beprövad.

Tveklöst kan man med hjälp av sökningar i databaser som Web of science mäta hur många citeringar vissa publikationer har. Men frågan är vad sådana mätningar egentligen betyder. Web of science baseras på ett stort antal, men långtifrån alla, vetenskapliga tidskrifter. Inom vissa områden finns över 90 procent av tidskrifterna med, inom andra områden under 10 procent. Böcker ingår överhuvudtaget inte. Urvalet av tidskrifter är därtill svårt att göra enhetligt mellan olika vetenskapsområden. Till viss del kan problemet lösas med hjälp av olika omräkningsnycklar.

Grundproblemet kvarstår dock: att kvantitativa data inte mäter kvalitet.

På grund av de både principiella och tekniska problem som finns med att utvärdera och jämföra forskning på detta sätt beslutade VR:s styrelse vid ett möte i maj 2009 att rekommendera regeringen att vänta med att införa användningen av så kallade citeringsindex för att styra delar av resursfördelningen till universiteten, eller att åtminstone för närvarande inte använda sådana metoder inom humaniora och samhällsvetenskap där antalet tidskrifter som täcks av databaserna är mycket lågt. VR:s argument lades fram i rapporten Bibliometrisk indikator som underlag för medelsfördelning.

Regeringen valde, enligt beslut i juli 2009, att bortse från invändningarna.

Sådant är nuläget.

Vi är övertygade om att det bibliometriska systemet, när det kopplas till anslagstilldelning, kommer att förändra vetenskapens prioriteringar, men kanske inte på det sätt som regeringen tänkt sig. Ett problem, som redan är fullt märkbart, är att de bibliometriska bedömningarna tvärtemot avsikten används på individnivå. Forskare anställs eller befordras på grund av sin förmåga att producera artiklar snarare än för att de har önskad kompetens eller bedriver kvalificerad forskning om väsentliga problem. Dessa saker utesluter inte varandra. Men en för stark betoning på kvantitet kan vara förödande för både mångfald och samverkan inom forskningen, därmed också för innovationsförmågan.

De bibliometriska metoderna tenderar dessutom att belöna forskning som redan har stora resurser och som är följsam mot rådande trender. Bibliometrisk styrning är därför ett recept för konservatism snarare än nytänkande och innovation.

Den internationella matematikerunionen, IMU, riktar i en rapport från 2008 skarp kritik mot bibliometriskt grundad utvärdering, bland annat för att metoderna i realiteten är mer subjektiva och ogenomskinliga än de kvalitativa bedömningar de är tänkta att ersätta.

I december 2008 samlades i Stockholm ett antal internationellt framstående forskare, däribland flera Nobelpristagare, för att under rubriken The Scientific Mission diskutera vetenskaplig kvalitet och forskningspolitik. Flera av dessa forskare såg en direkt motsättning mellan vetenskaplig kreativitet och bibliometriska belöningssystem. Flera av dem gav också exempel på forskning som efter lång tid belönats med Nobelpris, men som helt enkelt inte hade kunnat bedrivas inom ett system som mäter vetenskaplig framgång i antalet citeringar.

Trots att kritiken mot bibliometrisk styrning är omfattande har den svenska regeringen beslutat att ett sådant system skall införas. Grunderna för detta är inte redovisade i senaste forskningspropositionen, bredare expertis har av allt att döma inte efterfrågats. Bibliometrisk styrning uppmuntrar en fokusering på kvantitet snarare än kvalitet inom forskningen och riskerar därmed att motverka sitt syfte.

Vi undertecknare, samtliga medlemmar i Vetenskapsakademiens nationalkommitté för teknik- och vetenskapshistoria, vill understryka att det är rimligt att inta ett vetenskapligt förhållningssätt även till vetenskapen och inte låta detta vara det enda politikområde där forskningsresultat och vetenskaplig kunskap inte används.

PETER ARONSSON, Linköpings universitet

JENNY BECKMAN, Stockholms universitet

ANDERS EKSTRÖM, KTH

LENA EWERTSSON, Göteborgs universitet

YLVA HASSELBERG, Uppsala universitet

GUSTAV HOLMBERG, Lunds universitet

KARIN JOHANNISSON, Uppsala universitet

THOMAS KAISERFELD, KTH

SOLVEIG JÜLICH, Stockholms universitet

ULF LARSSON, Nobelmuseet

SVANTE LINDQVIST, Kungliga Vetenskapsakademien

INGEMAR NILSSON, Göteborgs universitet

CHRISTER NORDLUND, Umeå universitet, Uppsala universitet

HELENE SJUNNESSON, Tekniska museet

KRISTINA SÖDERHOLM, Luleå tekniska universitet

SVEN WIDMALM, Linköpings universitet