"Utjämna hälsoklyftorna"

Malmö står inför en av sina viktigaste utmaningar för att bli en hållbar stad. Det handlar om att minska gapet i hälsa mellan dem som har goda livsvillkor och dem som inte har det, och om att sätta fokus på social hållbarhet.

2008 publicerade Världshälsoorganisationens så kallade Marmotkommission en rapport, Closing the Gap, med fokus på fördelningen av den globala hälsan. Budskapet var tydligt till världens länder:

Social orättvisa är bokstavligen en fråga om liv och död. Omställningsarbetet kommer att ta tid, en hel generation, minst. Men det är hög tid att agera nu.

Regeringen gav Statens folkhälsoinstitut i uppdrag att dra lärdomar av Marmotkommissionen. Rapporten som presenterades förra veckan visar tyvärr att Sverige inte på allvar är berett att satsa på det omfattande arbete som krävs för att utjämna hälsoklyftorna i Sverige.

Betydligt offensivare har den brittiska regeringen varit, där en motsvarande nationell kommission, Fair Society Healthy Lives, nyligen presenterat sitt arbete.

Socialstyrelsen pekar på att inkomstskillnaderna ökar, Rädda Barnen visar att alltför många barn växer upp i fattigdom. Malmö stads egen välfärdsredovisning visar att skillnaderna i medellivslängd är åtta år mellan den stadsdel där männen lever längst respektive kortast.

Mönstret går igen om man tittar på Statistiska centralbyråns nationella statistik. Detta trots att vi i Sverige sedan två mandatperioder har som mål att skapa förutsättningar för hälsa på lika villkor. Detta trots att ojämlik hälsa hämmar tillväxten, är oetiskt och extremt kostsamt för samhället, vilket den brittiska kommissionen tydligt påvisar.

Det handlar om att förbättra vardagslivets villkor – de förhållanden under vilka människor föds, växer upp, arbetar och åldras.

Tyvärr ser vi också, precis som i andra kommuner, att antalet individer som behöver vända sig till kommunens socialtjänst för att klara sin försörjning växer i en takt som inte enbart kan förklaras av konjunkturnedgången. Det är en följd av statens neddragningar av resurser till kommuner och landsting, och en följd av försämringarna i socialförsäkringarna.

En utveckling som går tvärt emot de nationella folkhälsomålen vad gäller jämlika ekonomiska och sociala förutsättningar och barn och ungas uppväxtvillkor.

I Malmö ser vi behov av ett nationellt engagemang för minskade klyftor. Men i avsaknad av ett sådant måste vi lokalt gå före.

Framtiden går att påverka, vilket Malmös utveckling från industristad till kunskapsstad är ett bevis på. Malmö stad har prisats för sitt hållbarhetsarbete, nu senast med FN:s prestigefyllda pris The Scroll of Honour Award 2009. Internationella delegationer vallfärdar för att ta del av Malmös ekologiska hållbarhetsarbete. Nästa riktigt stora utmaning blir att se till att staden också växer på ett socialt hållbart sätt.

Vi planerar nu att tillsätta en Malmökommission som tar fasta på erfarenheterna från Marmotkommissionen för att målmedvetet minska den ojämlika hälsan. Det handlar om att angripa den ojämlika fördelningen av makt, pengar och resurser – globalt, nationellt och lokalt.

Vi måste utveckla och använda metoder för att mäta och följa ojämlikheten i hälsa. Samhället måste uppmärksammas på hälsans bestämningsfaktorer för att nå ett socialt hållbart samhälle. Det är samhällsstrukturerna och inte människorna som är problemet.

Steg ett blir därför att ge en Malmökommission med politiker, tjänstemän och forskare i uppdrag att följa och analysera konsekvenserna och kostnaderna för ojämlikheten i hälsa. Tillsammans skall de identifiera Malmös utmaningar gällande sociala skillnader, orättvisor och ojämlikheter och presentera genomförbara åtgärder som vilar på vetenskaplig grund och faktiska förhållanden.

Att bygga en Citytunnel kräver planering, projektering, logistik, samverkan och aktion. Att minska ojämlikhet i hälsa kräver också ett målmedvetet projekteringsarbete och strategiskt handlande under lång tid med många aktörer, både nationella och lokala.

Vi är skickliga på att räkna på vad infrastruktursatsningar som Citytunneln kan inbringa till kommunen. Vi måste också bli bra på att beräkna vad ohälsan kostar.

Detta kommer att kräva mod och sociala innovationer. Vi hoppas att Malmös exempel kan inspirera regeringen att följa efter.

KATRIN STJERNFELDT JAMMEH