"Folkhälsorapport håller inte måttet"

Malmö skall, enligt kommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), tillsätta en kommission för att minska hälsoklyftorna (Aktuella frågor 14.4). Kommer Sveriges riksdag att följa efter?

För ett år sedan ställde sig WHO:s högsta organ, Världshälsoförsamlingen, bakom rapporten Closing the Gap in a Generation. I rapporten hävdas bland annat:

”Social orättvisa dödar människor i överväldigande omfattning.”

Kommissionen påvisade enorma skillnader i hälsa mellan människor på olika delar av klotet. Även inom länder, som Sverige, finns betydande skillnader. För närvarande skiljer fem år i förväntad livslängd mellan hög- och lågutbildade. Det är ett etiskt imperativ för regeringar att göra något åt detta, hävdade WHO-kommissionen.

I Sveriges riksdag ställde socialutskottets ordförande Kenneth Johansson (C) en fråga till statsminister Fredrik Reinfeldt (M):

Borde inte Sverige tillsätta en parlamentarisk kommission för att dra lärdomar från WHO-kommissionens arbete?

Reinfeldt hänvisade till folkhälsominister Maria Larsson (KD), som i sin tur gav ett regeringsuppdrag till Folkhälsoinstitutet, FHI.

För några dagar sedan överlämnades resultatet av detta uppdrag till regeringen. Idag presenteras rapporten på en expertkonferens i Madrid som ordnas av det spanska EU-ordförandeskapet.

Vi som undertecknar denna artikel utgör samtliga medlemmar i den referensgrupp av experter som knöts till FHI:s uppdrag. Vi vill understryka att vi inte står bakom rapporten och de förslag som nu torgförs i Madrid.

Ett av huvudbudskapen i WHO-kommissionens rapport var att business as usual inte är något alternativ. Detta budskap gäller även Sverige. Trots riksdagens mål att skapa förutsättningar för en god hälsa på lika villkor ökar skillnaderna i livslängd mellan olika sociala grupper i Sverige oavbrutet sedan minst två decennier.

Det är inget unikt svenskt problem, snarare typiskt för många länder. WHO-kommissionens arbete har gått ut på att finna metoder för att motverka denna utveckling. Uttrycket ”utjämna hälsoskillnaderna inom en generation” är inte retorik, utan ett försök att peka ut politiskt och tekniskt möjliga åtgärder för bättre och mer jämlik folkhälsa.

Denna nya folkhälsopolitik utgår från insikten att hälsan i stor utsträckning bestäms av sociala, ekonomiska och politiska förhållanden. Den växande ojämlikheten i hälsa är ett resultat av hur dessa förhållanden förändras.

Men generella insikter räcker sällan för att göra praktisk politik. Därför har flera länder beslutat att göra egna utredningar i WHO-kommissionens efterföljd.

Även Sverige behöver en bred diskussion med politiker, forskare och företrädare för olika samhällssektorer. Frågan om de stadigt ökande sociala skillnaderna i hälsa i Sverige behöver läggas på riksdagens bord.

FHI:s rapport håller inte måttet. Den lyckas inte svara på frågan bakom regeringsuppdraget:

Vad kan Sverige lära av WHO-kommissionens arbete?

De förslag som lämnats till regeringen är inte förankrade i diskussioner med referensgruppen, de har dålig koppling till rapporten och det är oklart vilket stöd de har i tidigare forskning.

Hela upplägget av regeringsuppdraget har varit märkligt. Arbetet påbörjades starkt försenat för att sedan gå i expressfart. Socialdepartementet och FHI har haft en lång myndighetsdialog kring uppdraget. FHI:s uppgift att vara expertorgan och departementets uppgift att styra politiskt har inte hållits isär tillräckligt.

Referensgruppen av experter sammankallades första gången den 16 december 2009, drygt åtta månader efter det att regeringen överlämnat uppdraget till FHI.

Förslagen förankrades hos regeringen redan den 2 mars. Första gången referensgruppen fick ta del av dem var på en workshop den 3 mars. Då riktades stark kritik mot hur uppdraget formulerats och genomförts. Det fanns också en kompakt enighet kring behovet av en svensk parlamentarisk kommission med uppgift att föreslå åtgärder mot den ökande ojämlikheten i hälsa i Sverige.

Det är svårt att förstå varför kravet på en parlamentarisk kommission inte finns med bland FHI:s förslag till regeringen, och det är olyckligt att rapporten idag redovisas som Sveriges bidrag på det spanska EU-ordförandeskapets stora konferens om ojämlikhet i hälsa.

DENNY VÅGERÖ, professor, Stockholms universitet, medlem i WHO-kommissionen

RAGNAR ANDERSSON, professor, Karlstads universitet

BO BURSTRÖM , professor, Karolinska institutet

GUNVOR G ERICSON, ledamot i socialförsäkringsutskottet (MP)

JOHAN HALLQVIST, professor, Karolinska institutet

MARGARETA KRISTENSSON, professor, Linköpings universitet

CECILIA MAGNUSSON, docent, Karolinska institutet

PER-OLOF ÖSTERGREN, professor, Lunds universitet