"JK blandar ihop begreppen"

Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga partier är angelägna om få presentera sina idéer i landets skolor under valrörelsen, men många rektorer försöker på olika sätt stänga dem ute.

Gör rektorerna rätt?

Justitiekanslern. JK, har i ett vägledande yttrande hävdat att inget parti, inte ens ett främlingsfientligt parti som förespråkar idéer som är oförenliga med skolans värdegrund, får stängas ute. Antingen måste alla partier tillåtas presentera sig i skolan, eller inga alls.

JK:s poäng är att grundlagens bestämmelser om åsikts- och tryckfrihet går före skollagens underordnade bestämmelse om att ”var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och ... aktivt motverka alla former av ... rasistiska beteenden.”

Oavsett vilken rasistisk, inhuman och främlingsfientlig värdegrund ett politiskt parti förespråkar duger det inte som skäl för att neka det tillträde till skolan.

JK:s bedömning är emellertid baserad på en tvivelaktig sammanblandning av tre viktiga normativa begrepp, nämligen:

(i) grundlagsfästa friheter

(ii) negativa skyldigheter att garantera grundlagsfästa friheter

(iii) positiva skyldigheter att garantera grundlagsfästa friheter

Allas vår grundlagsfästa yttrandefrihet är en frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt ”uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.” Var och en som aktivt försöker hindra en Sverigedemokrat från uttrycka vad han eller hon tycker kränker denna frihet.

Kärnfrågan är nu om skolan verkligen kränker Sverigedemokraternas grundlagsfästa yttrandefrihet bara genom att avstå från att bjuda in dem till en debatt?

Det är här distinktionen mellan positiva och negativa skyldigheter blir viktig. Skolan är ingen allmän plats, och vem som helst kan inte göra anspråk på att få uppta elevernas tid. Det allmänna har givetvis en negativ skyldighet att se till att personer som vill sprida sina åsikter på gator och torg, även om åsikterna är stolliga, inte hindras från att göra detta.

Men det allmänna har ingen positiv skyldighet att aktivt underlätta för allsköns tokstollar att sprida vilka som helst åsikter i skolan eller inom andra offentliga institutioner, till exempel genom att bjuda in dem till debatter.

Om jag startar ett nytt politiskt parti (som förespråkar demokratins avskaffande) kan jag inte kräva att få komma och föreläsa för personalen på Skatteverket, Försäkringskassan, eller ambassaden i Washington.

Någon sådan positiv skyldighet för det allmäna att underlätta spridningen av mina åsikter garanterar inte yttrandefriheten.

JK är rimligen medveten om denna viktiga distinktion, även om den aldrig riktigt klargörs i yttrandet. JK väljer istället att koncentrera sig på fallet då ett främlingsfientligt parti vill sprida tryckta flygblad. Då träder nämligen tryckfrihetsförordningens bestämmelser om förbud mot spridningshinder in. JK skriver:

”Spridning av en tryckt skrift inom en skola, t.ex. genom bokbord eller utdelning av flygblad, anses enligt praxis utgöra spridning bland allmänheten. Begränsningar i denna spridningsrätt med anledning av skriftens innehåll får därför enligt den nämnda bestämmelsen inte ställas upp utan stöd i tryckfrihetsförordningen. Detta gäller trots att skollokaler inte utgör allmän plats.”

I denna del framstår JK:s resonemang som rimligt. Skyddet för att sprida tryckta skrifter är ett negativt skydd från att inte bli hindrad att sprida ett budskap, till skillnad från den positiva skyldigheten att aktivt bjuda in någon att till exempel delta i en debatt vilken tar elevernas tid i anspråk.

En viktig poäng, som JK förbiser, är emellertid att tryckfrihethetsförordningens bestämmelser mot spridningshinder inte på något vis ger främlingsfientliga partier rätt att delta i exempelvis muntliga debatter i skolorna. Vår grundlagsfästa yttrandefrihet implicerar en negativ skyldighet att inte hindra någon som vill sprida sina åsikter att göra det, men ingen positiv skyldighet att underlätta uttryckandet av åsikten, vare sig på allmän plats eller annorstädes.

JK:s skrivningar antyder att myndigheten är medveten om denna svaghet i argumentationen. Det slutliga argumentet för att släppa in främlingsfientliga partier i skolorna är därför, något överraskande, inte grundat på resonemang om yttrande- och tryckfrihet.

JK väljer istället att åberopa de betydligt mer allmänt hållna bestämmelserna om ”saklighet och opartiskhet” i regeringsformen.

Detta är ett synnerligen svagt argument. Man kan knappast hävda att en gymnasieskola som avstår från att bjuda in ett främlingsfientligt parti till en debatt bryter mot regeringsformens allmänt hållna bestämmelser om saklighet och opartiskhet. Om man skulle bjuda in bara ett enda parti vore det givetvis ett brott mot kravet på saklighet och opartiskhet. Men kravet på saklighet och opartiskhet innebär inte att alla möjliga åsikter alltid måste finnas representerade, utan bara de mest framträdande eller dominerande.

Tillräckligt udda åsikter kan ignoreras; att göra så är inte partiskt eller osakligt.

Den viktigaste invändningen mot JK:s åberopande av kravet på saklighet och opartiskhet är emellertid att i fallet med främlingsfientliga partier finns ett sakligt skäl för att avstå från en inbjudan, nämligen att dessa partiers politik (till skillnad från de etablerade partiernas) inte är förenlig med skollagens bestämmelse att ”var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och ... aktivt motverka alla former av ... rasistiska beteenden.” Sverigedemokraternas principprogram är uppenbart oförenligt med kravet på att motverka rasistiska beteenden. Så här står det i programmet:

”Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen....Låt alla folk vara herrar i eget hus....Sverige är svenskarnas land....Alla människor är inte likadana”.

Ett parti som i sitt officiella principprogram gör en poäng av att man bör låta ”alla folk vara herrar i eget hus” och att ”Alla människor är inte likadana” förespråkar ett rasistiskt beteende.

Det hjälper inte att partiets företrädare på en direkt fråga skulle förneka detta, eller att principprogrammet också innehåller många vackra ord som de flesta nog kan hålla med om. Det är det skrivna ordet som gäller.

Skrivningarna i Sverigedemokraternas principprogram räcker därför för att på saklig grund avstå från att bjuda in dem till skoldebatter. Alla partier har förvisso en grundlagsfäst rättighet att uttrycka sina kanske stolliga åsikter, men skolan har ingen positiv skyldighet att aktivt underlätta detta.

MARTIN PETERSON