Den 11 mars erkände Sveriges riksdag folkmordet 1915 på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker.
Vi som stod bakom kravet på ett erkännande har sedan dess dränkts i brev, mejl, telefonsamtal och blomsterbuketter från ättlingar till de drabbade. De beskriver sin tacksamhet över att de, som de själva beskriver det, fått upprättelse, en bekräftelse på sitt lidande.
Samtidigt har den inledande ilskan i Ankara över beslutet lagt sig, den turkiska ambassadören är redan tillbaka i Sverige. Försoningsprocessen mellan Turkiet och Armenien verkar inte heller påverkats negativt av beslutet.
Trots det kräver Ingmar Karlsson i Sydsvenskan (24.4) att riksdagen skall riva upp beslutet. Karlssons kritik är ingen nyhet. I den efterföljande debatten har han gjort sig till Turkiets tydligaste försvarare. Denna gång hänvisar han till att riksdagen inkluderat gruppen pontiska greker i beslutet om erkännande.
1915 inledde den dåvarande ungturkiska ledningen en systematisk kampanj mot Turkiets kristna minoriteter. Syftet var att utplåna dessa grupper, deras kultur och deras språk.
Den dåvarande# amerikanska ambassadören Henry Morgenthau skrev i en rapport att ”turkarna anammade samma metoder mot grekerna som användes mot armenierna. Dessa greker dog av kyla, svält och av brist av andra förnödenheter, precis som armenierna”.
International Association of Genocide Scholars erkände folkmordet på pontiska greker 2007. Det har även Grekland, Cypern och en rad amerikanska delstater gjort. Riksdagens beslut vilar på omfattande och trovärdig forskning, även när det gäller de pontiska grekerna.
Vad är Karlssons alternativ till att Sverige erkänner folkmordet? Förnekelse innebär ytterligare en kränkning mot ättlingarna till folkmordets offer. Karlssons förnekande bidrar dessutom knappast heller till att Turkiet gör upp med sin historia, en historia som kastar sin skugga över dagens Turkiet och försvårar ett turkiskt EU-medlemskap.
HANS LINDE