"Svagt EU förvärrar krisen"

En rad oroande beslut har tagits i Europa under de senaste åren. Ett är kravet på konsensus för alla EU-beslut som rör utrikespolitik eller användning av väpnade styrkor för annat än humanitära ändamål.

Eftersom alla måste komma överens så kommer man inte överens om någonting. Resultatet är att Europa inte kan utveckla någon gemensam utrikespolitik.

Ett annat är begränsningen av unionens budget till högst 1 procent av EU-ländernas samlade bnp, vilket förhindrat utveckling av nya politikområden under större delen av det senaste decenniet.

Besluten är särskilt oroande eftersom behovet av ”mer Europa” blivit allt mer uppenbart. Bara ett enat och starkt Europa kan klara den globala kampen mot klimatförändringar, driva på för nya finansiella regler som kan förhindra nya excesser av det slag som ledde till krisen 2008–2009, och hantera ett växande Kina som snart kommer att svara för 20 procent av världshandeln.

Den stora ekonomiska krisen, som alla världens länder fortfarande påverkas av, har förvärrat läget. I Irland, det land som dragit överlägset mest nytta av EU-medlemskapet, har vi sett en kraftfull anti-europeisk reflex trots att landet drabbats tidigt och hårt av krisen.

Under tiden har Tyskland, som länge varit en stolt bärare av den europeiska facklan, i allt högre grad vänt ryggen åt detta arv, inte minst sedan marknaderna påmint tyskarna om att deras land är mer europeiserat än de insett. Tyskland sökte sig till Europa när krisen nådde sin botten i fjol. Men nu, när rädslan för ett globalt Harmagedon lagt sig, har Tyskland vänt sig inåt.

Tidpunkten är märklig eftersom den nya inåtvändheten kommer nästan direkt efter att Tyskland, Frankrike och Storbritannien kommit överens om att utrusta EU med både en permanent ordförande för Europeiska rådet och en utrikesminister.

Men hur hedervärda och kompetenta de som nominerades till dessa poster, ordförande Herman Van Rompuy och baronessan Catherine Ashton, än är så är de helt okända och utgör inget hot mot vare sig Berlin, Paris eller London.

Fortfarande finns förstås euron, Europas enda stora politiska framgång under de senaste två decennierna. Men nu står även denna på spel, på grund av Tyskland.

Alla beundrar Tysklands noggranna skötsel och reformförmåga. Vi beundrar också landets seriösa penningpolitik, stränga finansdisciplin och strävan efter export – trots landets brist på hänsyn mot andra, vars underskott korresponderar med de tyska överskotten.

Men krisen har ändrat allt. Den har skadat ett antal europeiska länder, som var mindre robusta än Tyskland, svårt. De baltiska staterna, Ungern och Island – som står utanför EU – är konkursmässiga. De tillhör förstås inte eurozonen, men det gör Grekland, Spanien, Portugal och Irland, och deras problem är i princip lika desperata.

Ändå insisterar Tyskland på att påtvinga hela eurozonen sin egen stränga budgetdisciplin, en strategi som de ovan nämnda staterna bara kan följa med risk för socialt kaos. Dessa länder skulle kunna ta sig ur krisen – sin kris – om bara penningpolitiken gav dem utrymme att växa. Men Tyskland vägrar, och äventyrar därmed Europas gemensamma valuta.

Tvärtemot nästan samtliga finansministrar och presidenter i eurozonen, ordförandena i Ecofin och Europeiska centralbanken, så insisterade Tyskland på att Internationella valutafonden, IMF, skulle kallas till Greklands räddning – i strid med principen om solidaritet inom eurozonen.

På grund av Tyskland blir också räntorna som Grekland måste betala för de lånepaket som sätts samman av andra euroländer mycket höga, vilket innebär att Greklands ekonomi inte kommer att kunna hämta sig på länge och att landets finansiella kris därmed kommer att tynga eurons framtid.

Den tyska förbundskanslern Angela Merkel tog sig även friheten att resonera om att länder som är illa ute kanske borde kunna uteslutas ur eurosamarbetet.

Därigenom förde hon fram en lösning som står helt i strid med de avtal som euron grundats på, samtidigt som hon riktade uppmärksamheten mot att Tyskland är berett att destabilisera den gemensamma valutan för att uppnå sina egna politiska mål.

Merkel framhåller att alla euroländer måste spela enligt samma regler, men tycks inte inse att det idag är Tyskland som går sin egen väg och fokuserar på snäva nationella intressen.

Varför handlar Merkel så? Ett skäl är att hon leder en koalitionsregering som närmar sig ett val, och som har en besvärlig situation i det egna parlamentet.

Men om kortsynthet och inrikespolitiska påtryckningar skulle få alla EU-medlemmar att göra vad som helst för att tillgodose egna intressen skulle Europa snart gå från ekonomisk kris till politisk.

Om det ”politiska Europa” hade mer makt skulle den grekiska krisen ha kunnat hanteras genom rak och brutal dialog i toppen. Men det finns inget politiskt Europa – och inte mycket energi kvar i det ekonomiska Europa heller.

Med tanke på det globala finanssystemets tillstånd skulle eurons sammanbrott vara en fenomenal katastrof. Det kan fortfarande undvikas, men bara om alla européer kommer ihåg solidariteten och handlar med fasthet och osedvanligt mod.

MICHEL ROCARD

Copyright: Project Syndicate
Översättning: Magnus Jiborn